Utkast: Maj 14, 2012 / Instagram: lindsara
Älskling,
Vi har väntat så länge och helt plötsligt fanns den där. Nio nio nio och mitt hjärta slog tusen tusen tusen hårda slag till för livräddarna. Vi pratade om hur det blir den dagen det tar slut, att det blir så tomt då. Att inte kunna längta till nästa album.
Jag fortsätter att fylla benen med blåmärken och ärr. Jag vet att jag berättade det någon gång för dig, hur ofta jag ramlar och klantar mig och samlar märken på främst benen. Kommer du ihåg att jag har sagt det? För ett tag sedan ramlade jag tre gånger på ett och samma dansgolv. Jag liksom faller både med och utan dig.
Jag vet inte vad jag gör med mina dagar, men jag vet att jag gör saker jag aldrig trodde jag skulle göra och jag vet att jag är på platser jag aldrig trodde jag skulle vara. Vi pratade om det någon gång. Att vi först aldrig ville dit, men att vi nu aldrig vill därifrån. Det har blivit vår stad.
Vi har blivit en trio, en triangel, alla goda ting är tre. En tredjedel av oss är ute och reser, men som tur är har jag en tredjedel kvar här hemma. Hon här hemma räddar triangeln från att rasa samman. Hon är hörnstenen och bygget hade rasat utan henne.
Jag tror att saker kan göra ondare när man inte är beredd på att dom ska kännas. Man hinner inte rusta sig då och helt plötsligt har någon slått sig genom ens kevlarsjäl. I bilen hem kom allting och slog mig i bakhuvudet. All irritation av att bara vara en i ledet. Alla rykten som inte ens är sanna. All saknad som kryper här inuti, all saknad av att få vara med dig.
En kväll stod jag i vårt kök och lagade mat till Elin, Andreas, Viktoria och Philip och jag hade träningsvärk i armen dagen efter bara för att jag hade vispat så mycket pannkakssmet. Dagen därpå stod jag i köket igen och gjorde kladdkaka som jag skulle ha med mig nästa dag. Jag fick springa till farmor för att låna kakao. Farmor berättade om gardinerna hon hade strukit, sängen hon hade renbäddat och om farfar som inte kan knäppa sin egen skjorta längre.
Vi satte på ljudet så att alla som ville kunde höra på presskonferensen tillsammans med oss. Jocke sa att mörket finns i olika former. Sen sa han ungefär att "någon gång måste man möta mörkret och man måste inte vara rädd för det då".
Nu ska jag fortsätta bädda in mitt hjärta i vita lögner ett tag till.
EN KÄRLEKSHISTORIA
|
Ibland är det kanske så, det kanske ska vara så. Att man ska ha den där olustiga känslan i magen. En konstig känsla som säger att något är fel. Jag har känt den förut, men det var annorlunda då. Jag förstod inte då. Nu förstod jag och det gjorde mig livrädd att jag inte lika tydligt såg om ditt hjärta var rött. Att jag inte lika tydligt såg om mitt hjärta fortfarande var rött.
Det var kärlek och vi pratade om det, jämförde allt med magi. Men jag vet inte om vi kanske var för kära? Man kanske kan vara det. Det enda jag vet är att vi kom fram till att våra hjärtan inte slog lika hårda slag längre, de slutade plötsligt slå i takt.
Jag fastnade likt ett frimärke där jag kände trygghet och jag känner fortfarande en trygghet hos honom. Vi har gått från singular till plural, men det betyder inte att vi är svaga tillsammans. Vi går en erfarenhet och en vänskap rikare ut ur det här; tillsammans.
||
Jag tillät aldrig mig själv att må dåligt, intalade/övertalade mig själv om att det här var det rätta. När han föll tillbaka lät jag det att hända. Det blev som en bekräftelse och vi är bekräftelseknarkare allihopa, visst är vi?
Vaknade en morgon bland sängens ljusa lakanen. Han hade renbäddat. Jag visste att om jag sträckte upp handen ovanför huvudet så skulle fingerspetsarna snudda vid sänggaveln i ek. Jag tror allt hade med tryggheten att göra, värmen bland lakanen.
Över en natt krackelerade vi och föll sönder i flera bitar. Det hade att göra med alla mina tårar som du inte kunde förstå. Jag är ingenting man plockar fram när man känner för det, men kärlek är svårt. Det är inte förrän man håller på att mista någon som man verkligen förstår hur viktig den personen är. Jag klarar inte det här om du och jag inte är vänner. Om vi inte gör saker; tillsammans.
|||
Under mörkret på skolgården kände jag hur hjärtat fladdrade i bröstkorgen, men så fort du svarade lugnade sig allting bakom revbenen. Du berättade om vad som hänt det senaste, jag berättade om min dag. Vi pratade om hur vi hade rasat sist vi sågs, men vi bestämde att det var slut med det nu. Du sa att vi skulle höras.
Du gör inte ont i mig.
Och nu borde vi kanske inte må bra, men vi klarar oss båda två och det blir som en förklaring på allting. När vi var kära fanns det plats för varenda ord mellan oss som antydde att vi älskade varandra, men nu finns det plats kvar för alla andra ord. För nu står vi här starka; tillsammans.
BRINN HJÄRTAT BRINN
En sen kväll / tidig natt skrev jag med blyertspenna:
"Du har lämnat spår överallt. Du finns i det vänstra badrumsskåpet, på det svarta stenbordet och bland sängens alla kuddar. Du är bara ett telefonsamtal bort, bara ungefär tjugofem minuter med bil bort. Men ibland är till och med det för mycket."
#
#
Musikens toner strömmar rakt igenom allt och pulvriserar mig till enbart partiklar. Texten flyter runt i mitt blodomlopp likt en radioaktiv drömsekvens och likt ett skadebeteende spelar jag låten om och om igen. Väntar på att den ska bryta ner mig, slå sönder mig till vakuum. Jag väntar på att nedbrytningsprocessen ska börja, men det gör den inte. Först pulvriserar jag och sedan byggs jag upp igen; till något starkare.
Du är fortfarande du, bara mycket längre bort.
Människan vill alltid ha det som inte går att få. Men man måste ta till vara på vad man har när man väl har det. För visst är det så; kärlek kanske inte ens finns egentligen. Det kanske bara är en stor jävla inbillning som vi alla sitter på. Men låt oss sitta kvar på den då.
För hur kan man hugga någon i ryggen, när man inte ens äger en kniv?
Människan vill alltid ha det som inte går att få. Men man måste ta till vara på vad man har när man väl har det. För visst är det så; kärlek kanske inte ens finns egentligen. Det kanske bara är en stor jävla inbillning som vi alla sitter på. Men låt oss sitta kvar på den då.
För hur kan man hugga någon i ryggen, när man inte ens äger en kniv?
Du är som en radioaktiv atom och du sönderdelas av dig själv. För instabil för att kunna hålla samman. Saknad är din tillvaro och hennes frånvaro är det som får din närvaro att känna flyktbenägenhet. För visst känner du hur flykten pulserar i ditt adrenalin. Små saker förstoras till enorma och de känslor som aldrig fanns vibrerar plötsligt. Gör det ont i dig när hon är lycklig och klarar sig bättre på egen hand?
Vem är det som hugger vem i ryggen?
Vem är det som hugger vem i ryggen?
/ / /
Att tas från kylan in:
Hej, här är jag. Igen. Min berättelse är inte slut än. Ni ska få en kanske alldeles för lång berättelse om hjärtans fröjd och sorgers smärta och olika ögonblicks djup, men just nu springer allting ur mina händer. Det kanske blir så när man släpper ett hjärta, kastar iväg ett annat och fångar ett nytt. Hela livet handlar ju om hjärtan som slår. Vi kan inte leva utan våra hjärtan och livet är det enda vi har, men det varar inte föralltid. Jag ska försöka sammanfatta allting, för allt som har en början har också ett slut. Det här är början på slutet för dig och mig.
#
" Ta det försiktigt ikväll, jag vill inte att något ska hända dig. "
Jag gjorde upp en eld för dig och nu brinner hela skogen
Vi alla delade broderligt, eller systerligt på jägern. Tog ut pengar vid banken, jämförde pengabelopp och fastnade på suddiga bilder.
Det blev för många smirnoff, för starka groggar och en besvikelse som växte inuti. Besvikelsen blev så stor att den tryckte sig mot mina revben och bände av dem. Kärleken brände bakom ögonen, så starkt. Så starkt har jag aldrig brunnit tidigare.
För där stod hela jag i lågor.
Sov så långt ifrån som möjligt. Huden mot lakanen, och bara lakanen. Tänkte på Krunegård och hörde i mitt huvud hur han sjöng för mig att "samma nätter väntar alla utan dig är alla kalla långa mörka utan sömn". Jag somnade där någonstans.
Den natten insåg jag. Att här står hela jag i lågor.
Daterat: hjärtans fröjd
Har ni också känt det någon gång,
att hudnära inte är tillräckligt nära?
Att vara vid liv och att leva är inte samma sak,
det ser man så tydligt i efterhand.
Jag gömde mina drömmar precis där din axel blir till hals.
/
//
Måttet som kärlek har är att man ska älska måttlöst och när man blir en del av någon annans kärlekshistoria förstår man att en kyss är ett vackert knep som naturen har skapat när ord blir överflödiga.
///
Ibland ser jag allting ur ytterligare en infallsvinkel och det är den sida av mig som alltid ska granska dåtiden. Men det tänkte jag inte på när jag blandade kaptenen Morgan med colan, för han stod kvar med mig när alla andra stod på den andra sidan.
Jaga efter kärlek och den flyr dig, undfly kärlek och den skall förfölja dig.
Vi drack kaffe tillsammans och jag berättade för honom att jag faktiskt hade börjat dricka kaffe regelbundet nu. "Jag visste att du skulle fastna." Det kanske är likadant med människor. Man kanske fastnar lättare hos vissa än hos andra.
Man kanske fastnar likt ett frimärke där man känner trygghet.
Man kanske fastnar likt ett frimärke där man känner trygghet.
//
Måttet som kärlek har är att man ska älska måttlöst och när man blir en del av någon annans kärlekshistoria förstår man att en kyss är ett vackert knep som naturen har skapat när ord blir överflödiga.
///
Ibland ser jag allting ur ytterligare en infallsvinkel och det är den sida av mig som alltid ska granska dåtiden. Men det tänkte jag inte på när jag blandade kaptenen Morgan med colan, för han stod kvar med mig när alla andra stod på den andra sidan.
Jaga efter kärlek och den flyr dig, undfly kärlek och den skall förfölja dig.
Mitt hjärtas röst kan nog vara ostämt ibland / Instängd i ett bröst / En ambassad som saknar sitt land
Daterat: 20 november 03.47
I natt åkte vi sju styckna i en bil och jag tänkte på heltäckningsmattan vi dansade och spillde rödvin på. Vi missade inte blå blå ögon och jag missade inte de svarta, granskande ögonen i hörnet heller. Någon knackade mig på axeln och jag visste vad som skulle hända och plötsligt händer det, men jag vann varken miljoner eller någon bil. Han stammade och jag darrade och den tidigare förvirringen försvann och min förväntan var som försvunnen. A gick ostabilt omkring i cirklar medan jag öppnade ännu en cider. Cider kaktus och "A, när kommer du sluta vara ostabil?"
Vi var synonym till ordet svag.
Visst var det så?
24.11.11
Det verkar som om kent skriver nytt, livräddarna verkar vara inne i studion, En våg av välbehag sköljer över mig och jag väntar väntar väntar. Precis som kärleken alltid väntar och precis som jag väntar vid din sida för det var ju vi mot världen.26.11.11
Kamomillte och mörk choklad. Kalla golv och tomma rum. Jag läser på twitter att Sverigedemokraterna vill dela upp folket i tre "svenskhetsgrupper". Egentligen behöver jag kanske inte skriva något mer? Är totalt oförstående i det faktum att vissa svenskar faktiskt har lagt sin valröst på ett främlingsfientligt parti.
Sverige är så mycket kallare än vad jag trodde.
29.11.11
Hej A.
Hur mår du? Det var längesen jag frågade nu.
Det är trycksvärta över hela pappret och jag vet inte vad jag vill få sagt. Kanske vill jag bara säga förlåt. Minns du när vi satt på ditt rum och du jämförde allting med solen utanför? Då sa du att det inte tar lång tid att komma över någon, men du hade ju aldrig haft någon att komma över. "Kärleken är starkare än allt, det är inte så lätt som du tror". Du förstod inte. Kärlek kan expandera, saknad kan expandera.
Det tar tid att komma över människan som var ens sol i livet.
Saknad gör ont och kärlek gör ont och
att placera en smärta hos någon gör också ont.
Ta hand om dig, A.
05.12.11
Ord och nya nummer i kontaktlistan gjorde att jag blev några centimeter längre. Men jag blir några centimeter kortare för varje gång min mobil berättar att jag har fått ett nytt meddelande i inkorgen. Jag är rädd, jag är nog rädd för sånt här.
07.12.11
Lukten är inte borta än, den har grävt sig ner i den kabelstickade tröjan. Byggt bo bland trådarna. Vissa saker försvinner aldrig, men allt det andra är borta.
Allt det andra som aldrig fanns är borta.
Och nu plingade mobilen
igen.
Bortanför alla hustak:
/
Ville ingenstans, övertalades. "Min mage vrider sig bokstavligt talat ut och in."
//
Trycktes ned i en soffa och det svarta lädret kylde mot min bara hud. En helt ny krets, som tidigare bara hade kretsat utanför mina fotspår. Jag trodde att de skulle vara motsatsen till alla kretsar jag tidigare cirkulerat i och det kanske de var också. Men jag trivdes där, nedtryckt i soffan, med fötterna på soffbordet.
///
Och han höll upp min jacka åt mig när vi skulle vidare i mörkret.
////
Tänkte hastigt på vad A skulle säga om han visste att jag var här. Tänkte att det hade gjort hans starka armar svaga och hans ögon hade gått från blåa till svarta.
08.12.11
Vi tre gick mellan bänkraderna och valde plats på vänster sida. Bland alla stämmor och tända ljus brast det. Liksom brast lite i kanterna, fast på ett bra sätt. Ni vet som när kanten man står och tvekar på plötsligt brister och man inte har något val.
Man måste flyga.
Jag vet att nu när jag har tvättat min kabelstickade tröja
kommer inga lukter kunna bo kvar bland trådarna längre.
Daterat: 12 december 22.47
Ibland gömmer jag mig för mig själv och sedan
kan det gå några månader innan jag hittar mig igen.
Det kanske är så för alla, alla går kanske vilse ibland. Det är lättare att gå vilse i mörker, visst är det så? Man kan inte urskilja konturer i mörkret, man ser inte vart man sätter sina fötter. Jag tror det är därför det är svårt att komma ur en mörk period. Man hittar inte utvägen och det är för svart för att ögonen ska kunna vänja sig vid mörkret och börja se igen. Man behöver någon som tänder ljuset åt en, någon som visar vägen. Sluta aldrig tro på er själva, för plötsligt kommer den dag -
Plötsligt kommer den dag då någon tänder ljuset åt dig, och du börjar se igen.
Och jag ska skydda dig med kroppen min / Luften svider när vi andas in / Har alltid sett oss som Ansgar och Evelyne
Två glas vitt och efter det försvann mina meningsbyggnationer tillsammans med höstlöven som föll av träden. Alla vokaler blev slätstrukna, simpla. Det var aldrig kärlekens tunga, det var det vita vinets tunga. Vinet gjorde att hjärtats alla vrår vred sig ut och in, blottades för hela omgivningen. Det handlade inte om förtroende till någon annan, det handlade endast om bekräftelse. Rubba inte min världsbild. Vem är du att riva mina murar? Vi är de som inte längre kysser varandra.
# Socker
Bland de ljusmålade radhuslängorna bor du. Lägenhet 7B är placerad under den blinkande gatulyktan och under den himmel som är allra svartast. Jag knackar på dörren några gånger och kliver in. Förr luktade det alltid bullar eller pannkakor när jag kom till dig, det gör det inte längre. Du kan inte längre och jag vet hur det plågar dig. Ett litet leende börjar dansa i dina mungipor när jag kommer, men dina ögon strör salt och du kramar mig hårt. Hårdare än vanligt. Vi dricker hallonsaft och du berättar om när du var liten och drack din mammas hallonsaft. Du berättar att den sockersmaken aldrig kommer att lämna dina läppar. Sedan vecklar du ut en karta och visar mig var du bodde när du fyllde tjugo och hade hela livet framför dig. Du stryker försiktigt med pekfingret över alla de mörkgröna skogar och alla de ljust gula marker kartan visar och jag stryker dig ömt över kinden. En minut senare glömde du bort att det var jag som för trettio minuter sedan klev in genom dörren.
"Vem var det som kom?"
"Det var jag. Bara jag."
"Åh, mitt vackra hjärta. Vill du ha hallonsaft?"
Tystnad.
Och det gör så ont, det gör så ont i mig.
Andas, tänker, känner inte samma sak som jag gjorde förr. Vet inte varför, men nu verkar de stänga varenda öppen dörr. Önskar att jag kunde riva bort dessa satans fragment från min kropp. Låta det svarta, pulserande blodet stannas av en så kallad blodpropp. Vill riva ut det som skaver, det som andra begraver. Ingen annan kan se det men det finns här under. Det går att dölja, men jag ser det alla stunder.
Jag hade kunnat skriva om bussen som går 07.10 på morgonen eller om bussarna som går hem antingen 19.18 eller 20.28. Ibland vill jag helst av allt bara sitta på en buss hela dagarna. Lyssna på musik som gör att det värker på hela insidan och försiktigt luta huvudet mot busskamratens axel när Krunegård sjunger i örat:
"Sen lutar du dig fram och lyfter bort luvan med din hand, sen kysser du mig bättre än någon annan. Du är allt jag ser och hör, du är allt jag ser och hör."
Musiken sätter ord på alla känslor. Jag kan inte göra någonting utan toner. Tystnad skrämmer livet ur mig. Jag köper skivor och lyssnar på texter. Men helst av allt vill jag byta ut alla skivor och spotify-listor mot konfetti, scener och kravallstaket. Kanske ännu hellre vill jag bli två månader äldre. Det märks så tydligt nu, att jag inte kan följa med när andra är ute och ramlar / dansar / hånglar / shottar / glömmer.
# Slutsats
Det är storm utanför, men inte här inuti. Jag är lugn. Det kanske är nu som lugnet efter stormen har kommit och tagit mig med storm. Vi är rädda för döden eftersom vi med säkerhet vet att vi aldrig klarar oss levande ur den.
# Socker
Bland de ljusmålade radhuslängorna bor du. Lägenhet 7B är placerad under den blinkande gatulyktan och under den himmel som är allra svartast. Jag knackar på dörren några gånger och kliver in. Förr luktade det alltid bullar eller pannkakor när jag kom till dig, det gör det inte längre. Du kan inte längre och jag vet hur det plågar dig. Ett litet leende börjar dansa i dina mungipor när jag kommer, men dina ögon strör salt och du kramar mig hårt. Hårdare än vanligt. Vi dricker hallonsaft och du berättar om när du var liten och drack din mammas hallonsaft. Du berättar att den sockersmaken aldrig kommer att lämna dina läppar. Sedan vecklar du ut en karta och visar mig var du bodde när du fyllde tjugo och hade hela livet framför dig. Du stryker försiktigt med pekfingret över alla de mörkgröna skogar och alla de ljust gula marker kartan visar och jag stryker dig ömt över kinden. En minut senare glömde du bort att det var jag som för trettio minuter sedan klev in genom dörren.
"Vem var det som kom?"
"Det var jag. Bara jag."
"Åh, mitt vackra hjärta. Vill du ha hallonsaft?"
Tystnad.
Och det gör så ont, det gör så ont i mig.
Andas, tänker, känner inte samma sak som jag gjorde förr. Vet inte varför, men nu verkar de stänga varenda öppen dörr. Önskar att jag kunde riva bort dessa satans fragment från min kropp. Låta det svarta, pulserande blodet stannas av en så kallad blodpropp. Vill riva ut det som skaver, det som andra begraver. Ingen annan kan se det men det finns här under. Det går att dölja, men jag ser det alla stunder.
Jag hade kunnat skriva om bussen som går 07.10 på morgonen eller om bussarna som går hem antingen 19.18 eller 20.28. Ibland vill jag helst av allt bara sitta på en buss hela dagarna. Lyssna på musik som gör att det värker på hela insidan och försiktigt luta huvudet mot busskamratens axel när Krunegård sjunger i örat:
"Sen lutar du dig fram och lyfter bort luvan med din hand, sen kysser du mig bättre än någon annan. Du är allt jag ser och hör, du är allt jag ser och hör."
Musiken sätter ord på alla känslor. Jag kan inte göra någonting utan toner. Tystnad skrämmer livet ur mig. Jag köper skivor och lyssnar på texter. Men helst av allt vill jag byta ut alla skivor och spotify-listor mot konfetti, scener och kravallstaket. Kanske ännu hellre vill jag bli två månader äldre. Det märks så tydligt nu, att jag inte kan följa med när andra är ute och ramlar / dansar / hånglar / shottar / glömmer.
# Slutsats
Det är storm utanför, men inte här inuti. Jag är lugn. Det kanske är nu som lugnet efter stormen har kommit och tagit mig med storm. Vi är rädda för döden eftersom vi med säkerhet vet att vi aldrig klarar oss levande ur den.
Tellement loin de ce monde
Somnade 23.46 för att sedan vakna bland mina randiga lakan när klockan visade 05.18. Är det tidig morgon eller sen natt? Var går gränsen mellan dag och natt?
"I min mun känner jag smaken, så kom tillbaks in.
Mot min hud du bränner med handen, så märk mig till din.
Och jorden den snurrade ännu ett varv och vintern får minnen
att blekna ibland, men just här står tiden still."
Klockan visade 05.23 när jag startade datorn och klockan 05.25 hade mina ögon vant sig vid det flimmrande ljuset som lyste upp mitt vita rum. Jag sökte svaret och hittade det 05.34 på ett forum. Säkert ingen säker källa, men det stod att kevlar är ett skottsäkert material. En kevlarsjäl är i så fall en skottsäker själ. Klockan 05.42 sjöng Joakim Berg ur den spruckna högtalaren att "så minns jag dig när du stack ett hål i min kevlarsjäl." Man kan tro att man har en kevlarsjäl, men det har inte någon.
Isande diskant
Du vände mig ryggen och min blick vandrade ned längst din synliga ryggrad. Jag grät fram ett hav av saltvatten som jag sedan drunknade i. På insidan, bakom kött och blod, radade min soldater upp sig längst kilometerlånga led och de viskade:
"han har aldrig varit så ynkryggad,
som han är just precis nu"
En dröm har ingen densitet, den har ingen exsistens. Diffusa minnesbilder flimrar bakom mina ögonlock och jag rör mig motsols i en inkapslad tystnad där endast dina nyckelben har kraft att tränga igenom. Hade velat bända upp min bröstkorg och blotta allting där under. Hade velat visa dig hur ett rött hjärtat expanderar bakom vita ben.
"han har aldrig varit så ynkryggad,
som han är just precis nu"
En dröm har ingen densitet, den har ingen exsistens. Diffusa minnesbilder flimrar bakom mina ögonlock och jag rör mig motsols i en inkapslad tystnad där endast dina nyckelben har kraft att tränga igenom. Hade velat bända upp min bröstkorg och blotta allting där under. Hade velat visa dig hur ett rött hjärtat expanderar bakom vita ben.
23.47
Han dansar mer än han gjorde sist
och han skrattar mer än han gjorde sist
00.38
Han dansar mer än han gjorde sist
och han skrattar mer än han gjorde sist
och det bränner behagligt bakom revbenen
när han sakta släpper taget om min hand.
när han sakta släpper taget om min hand.
00.38
Han berättar att efterfesten ligger däråt
och hans banala blick berättar att alla ska dit
och det bränner behagligt bakom revbenen
när han vänder om och lämnar mig i imperfekt.
02.27
Hon dansar mer än hon gjorde sist
och hans banala blick berättar att alla ska dit
och det bränner behagligt bakom revbenen
när han vänder om och lämnar mig i imperfekt.
02.27
Hon dansar mer än hon gjorde sist
och hon är borta längre än hon var sist
och det bränner behagligt bakom revbenen
när de byter nummer på parkeringen.
och det bränner behagligt bakom revbenen
när de byter nummer på parkeringen.
Tystnaden och vinden
Kändes som om faktumet att vi aldrig fick varandra den gången för ungefär
tre år sedan spökade och gjorde oss tvugna att någon gång få varandra.
En hand mot ryggen, under skinnjackan. Det var rätt, det var fel, det var rätt.
tre år sedan spökade och gjorde oss tvugna att någon gång få varandra.
En hand mot ryggen, under skinnjackan. Det var rätt, det var fel, det var rätt.
"Och jag vill ha dig för gamla tiders skull,
du betydde inte allt, men det blåste aldrig kallt."
Dansar i rum och på ställen som jag kallar hemma. Ramlar och sover bland kuddar jag kallar för mina. Skratten ekar mellan höga husväggar när jag ger någon annan blyertspennan som skriver mitt liv. Efter lugnet kommer stormen. Vi fick stormen, men när kommer lugnet? Jag är ständigt på villovägar. Hittar inga som helst genvägar, bara grusvägar som visar sig vara antingen omvägar eller flyktvägar. Just nu hade jag hade behövt en kompass, för du tar min förmåga att gå vilse till en helt ny nivå. Kyssar leder till sårbarhet och tvåsamhet leder till ensamhet. Sprängladdningarna finns bakom dina revben. Du kanske är guld. Men även guld är atomer, precis som jord. Känner du också kylan som ljudlöst tränger in mellan fönsterkarmarna?