Älskling,
Vi har väntat så länge och helt plötsligt fanns den där. Nio nio nio och mitt hjärta slog tusen tusen tusen hårda slag till för livräddarna. Vi pratade om hur det blir den dagen det tar slut, att det blir så tomt då. Att inte kunna längta till nästa album.
Jag fortsätter att fylla benen med blåmärken och ärr. Jag vet att jag berättade det någon gång för dig, hur ofta jag ramlar och klantar mig och samlar märken på främst benen. Kommer du ihåg att jag har sagt det? För ett tag sedan ramlade jag tre gånger på ett och samma dansgolv. Jag liksom faller både med och utan dig.
Jag vet inte vad jag gör med mina dagar, men jag vet att jag gör saker jag aldrig trodde jag skulle göra och jag vet att jag är på platser jag aldrig trodde jag skulle vara. Vi pratade om det någon gång. Att vi först aldrig ville dit, men att vi nu aldrig vill därifrån. Det har blivit vår stad.
Vi har blivit en trio, en triangel, alla goda ting är tre. En tredjedel av oss är ute och reser, men som tur är har jag en tredjedel kvar här hemma. Hon här hemma räddar triangeln från att rasa samman. Hon är hörnstenen och bygget hade rasat utan henne.
Jag tror att saker kan göra ondare när man inte är beredd på att dom ska kännas. Man hinner inte rusta sig då och helt plötsligt har någon slått sig genom ens kevlarsjäl. I bilen hem kom allting och slog mig i bakhuvudet. All irritation av att bara vara en i ledet. Alla rykten som inte ens är sanna. All saknad som kryper här inuti, all saknad av att få vara med dig.
En kväll stod jag i vårt kök och lagade mat till Elin, Andreas, Viktoria och Philip och jag hade träningsvärk i armen dagen efter bara för att jag hade vispat så mycket pannkakssmet. Dagen därpå stod jag i köket igen och gjorde kladdkaka som jag skulle ha med mig nästa dag. Jag fick springa till farmor för att låna kakao. Farmor berättade om gardinerna hon hade strukit, sängen hon hade renbäddat och om farfar som inte kan knäppa sin egen skjorta längre.
Vi satte på ljudet så att alla som ville kunde höra på presskonferensen tillsammans med oss. Jocke sa att mörket finns i olika former. Sen sa han ungefär att "någon gång måste man möta mörkret och man måste inte vara rädd för det då".
EN KÄRLEKSHISTORIA
|
Ibland är det kanske så, det kanske ska vara så. Att man ska ha den där olustiga känslan i magen. En konstig känsla som säger att något är fel. Jag har känt den förut, men det var annorlunda då. Jag förstod inte då. Nu förstod jag och det gjorde mig livrädd att jag inte lika tydligt såg om ditt hjärta var rött. Att jag inte lika tydligt såg om mitt hjärta fortfarande var rött.
Det var kärlek och vi pratade om det, jämförde allt med magi. Men jag vet inte om vi kanske var för kära? Man kanske kan vara det. Det enda jag vet är att vi kom fram till att våra hjärtan inte slog lika hårda slag längre, de slutade plötsligt slå i takt.
Jag fastnade likt ett frimärke där jag kände trygghet och jag känner fortfarande en trygghet hos honom. Vi har gått från singular till plural, men det betyder inte att vi är svaga tillsammans. Vi går en erfarenhet och en vänskap rikare ut ur det här; tillsammans.
||
Jag tillät aldrig mig själv att må dåligt, intalade/övertalade mig själv om att det här var det rätta. När han föll tillbaka lät jag det att hända. Det blev som en bekräftelse och vi är bekräftelseknarkare allihopa, visst är vi?
Vaknade en morgon bland sängens ljusa lakanen. Han hade renbäddat. Jag visste att om jag sträckte upp handen ovanför huvudet så skulle fingerspetsarna snudda vid sänggaveln i ek. Jag tror allt hade med tryggheten att göra, värmen bland lakanen.
Över en natt krackelerade vi och föll sönder i flera bitar. Det hade att göra med alla mina tårar som du inte kunde förstå. Jag är ingenting man plockar fram när man känner för det, men kärlek är svårt. Det är inte förrän man håller på att mista någon som man verkligen förstår hur viktig den personen är. Jag klarar inte det här om du och jag inte är vänner. Om vi inte gör saker; tillsammans.
|||
Under mörkret på skolgården kände jag hur hjärtat fladdrade i bröstkorgen, men så fort du svarade lugnade sig allting bakom revbenen. Du berättade om vad som hänt det senaste, jag berättade om min dag. Vi pratade om hur vi hade rasat sist vi sågs, men vi bestämde att det var slut med det nu. Du sa att vi skulle höras.
Du gör inte ont i mig.
Och nu borde vi kanske inte må bra, men vi klarar oss båda två och det blir som en förklaring på allting. När vi var kära fanns det plats för varenda ord mellan oss som antydde att vi älskade varandra, men nu finns det plats kvar för alla andra ord. För nu står vi här starka; tillsammans.