Öppnar upp, ventilerar, talar ut
Solljus lyser in i lägenheten för första gången på länge. Sipprar in genom den vita spetsgardinen och lämnar mönster på kylskåpet. Snön ligger tung över bilarna och lägenheternas balkongräcken utanför.
Men jag vill bara dra täcket över huvudet och stanna där under.
Har börjat bearbeta faktumet att mina två bästa vänner snart kommer vara borta från mig, samtidigt. Så långt borta, och det gör mig rädd. Ledsen. Skärrad över att jag inte vet vad jag kommer bli när ingen av dom finns på nära håll.
Distans gör så ont.
Ibland kan jag se det som ett misslyckande att jag är kvar här, där jag började min vandring. Alla pratar om att resa, upptäcka världen, studera och bli något stort. Hela gymnasietiden fick vår klass höra att vi aldrig skulle få jobb. Men nu står jag här - med fast heltidsjobb i staden som har Sveriges högsta arbetslöshet enligt tidningarnas statistik.
Då inser jag att det knappast kan vara ett misslyckande.
Det har passerat fyra månader i min lägenhet. Månader av lycka, självständighet, planering och lärdom. Men även månader av ensamhet, saknad, längtan och en förståelse för hur mycket jag faktiskt älskar min familj och allting där hemma. Har aldrig uppskattat det så mycket som jag gör nu när jag inte är där.
Jag har missat något av det vackraste jag vet, när hösten övergår till vinterlandskap där ute på landet.
Ett tag längtade jag ständigt hemifrån. Stod i mitt fönster, ute på landsbygden och drömde om att någon gång få se lägenheter, asfalt, billjus och gatulykor utanför. Nu när jag har det precis utanför drömmer jag om motsatsen. Vill hellre se ängar, åkrar, himmel och solen som får pudersnön att glittrar över gräsmattorna på lördagsmorgonen. Saknar all frisk luft, alla skogsvägar och det lugn som finns där.
Saknar närheten till tryggheten.
Vissa dagar sluter sig ett mörker runt mina 30 kvadratmeter och andra dagar lyckas ljuset sippra genom den svarta hinnan. Dagarna går, vissa är speciella, de flesta inte. De lägger sig bara på min livslinje som passerad tid utan att göra sig påminda. Sånt ger mig ångest, jag tänker att -
Jag måste göra det bästa av varje dag, göra det bästa av livet.
När jag ser tillbaka på min passerade tid tänker jag att det här året har varit så omtumlande. Skärande, sårande, smärtande. Jag har punkterat två hjärtan, fått mitt eget hjärta punkterat, har ramlat, dansat hela nätterna, lärt mig nya saker och lärt känna nya människor . Har legat sömnlös och skakat av gråt, sovit för lite och sett alldeles för mycket på teven. Har tagit studenten, gjort allt man inte ska göra på en stundentresa, tagit körkort, flyttat hemifrån, jobbat, fattat beslut. Hållt handen, lärt känna någon på riktigt, skrattat och brytit ihop. Har betalat räkningar, städat, varit på filmkvällar, åkt lastbil, druckit kaffe hos farmor och farfar, klappat min mormor på kinden och tröstat andra när jag själv egentligen hade behövt tröst.
Jag har hittat mig själv och ingen känner mig så väl som jag gör nu.
Min livslinje fortsätter att växa i takt med att jag blir äldre.
Precis i detta ögonblick klickar jag på "publicera" utan att läsa igenom vad jag egentligen har suttit i två timmar och komponerat ihop. Låter det bära eller brista.
