Att tas från kylan in:
Hej, här är jag. Igen. Min berättelse är inte slut än. Ni ska få en kanske alldeles för lång berättelse om hjärtans fröjd och sorgers smärta och olika ögonblicks djup, men just nu springer allting ur mina händer. Det kanske blir så när man släpper ett hjärta, kastar iväg ett annat och fångar ett nytt. Hela livet handlar ju om hjärtan som slår. Vi kan inte leva utan våra hjärtan och livet är det enda vi har, men det varar inte föralltid. Jag ska försöka sammanfatta allting, för allt som har en början har också ett slut. Det här är början på slutet för dig och mig.
#
" Ta det försiktigt ikväll, jag vill inte att något ska hända dig. "
Jag gjorde upp en eld för dig och nu brinner hela skogen
Vi alla delade broderligt, eller systerligt på jägern. Tog ut pengar vid banken, jämförde pengabelopp och fastnade på suddiga bilder.
Det blev för många smirnoff, för starka groggar och en besvikelse som växte inuti. Besvikelsen blev så stor att den tryckte sig mot mina revben och bände av dem. Kärleken brände bakom ögonen, så starkt. Så starkt har jag aldrig brunnit tidigare.
För där stod hela jag i lågor.
Sov så långt ifrån som möjligt. Huden mot lakanen, och bara lakanen. Tänkte på Krunegård och hörde i mitt huvud hur han sjöng för mig att "samma nätter väntar alla utan dig är alla kalla långa mörka utan sömn". Jag somnade där någonstans.
Den natten insåg jag. Att här står hela jag i lågor.
Daterat: hjärtans fröjd
Har ni också känt det någon gång,
att hudnära inte är tillräckligt nära?
Att vara vid liv och att leva är inte samma sak,
det ser man så tydligt i efterhand.
