Du, min vän i livet. Se hur sommaren blir till höst. En enda sak är givet; du bär min luft i ditt bröst.
14 juli:
Luften är tunn och kvav, precis som den blir på alla konserter och festivaler när människor ska dela syret i luften med varandra. Jag står inte tryckt mot något kravallstaket denna gång, är någon annanstans i publikhavet. Efter en lång väntan faller skynket ner och jag ryser längst hela ryggraden när Jocke sjunger "de tog mig till en sal, ett solblekt sjukhus där alla dörrar var så tunga att de inte krävde lås". Det där med att glömma bort hur fantastisk en låt är och sedan bli påmind om det igen.
Någon gång efter 23.00 hamnade vi i en bil påväg hem och fortsatte lyssna på bandet vi nyss sett. Jag blundade / halvsov och nästan varenda gång jag öppnade ögonen såg jag gatlyktor i olika färger och vägen som bredde ut sig framför oss.
Har ni tänkt på det:
Alla vägar kanske inte tar oss framåt, men de tar oss alltid någon vart.
20 juli:
Är inne i en period där jag skriver. Radar ibland upp bara versaler efter varandra. Som att skrika ur sig allting utan att slita på rösten. Varvar korta meningar med långa precis så som gymnasiet lärde mig, det blir mer variation i din text då. Men ibland vill man kanske inte ha variation, ibland vill man kanske bara ha det på ett sätt.
Plus i kanten: / När något man har väntat på plötsligt händer. / / När hon säger att hon inte har berättat det här för någon och kort därpå öppnar upp hela sitt hjärta för mig. / / / Att sluta blunda och istället börja se allt det man har.
2 augusti:
Jag konstaterar att den enda musik som når mina hörselgångar är alla de spår som går att hitta i den svarta cd-boxen jag en gång köpte, det måste vara mitt bästa köp någonsin. Jag lyssnar på Verkligen i bilen medan jag styr mot den höga höjden, utsikten.
"Fyll min mun med din alldeles för kalla tunga."
Jag vet inte varför jag alltid återvänder hit, men jag kan sitta på någon av de vindslitna träbänkarna i timmar och blicka ut över den lilla del av världen som känns så stor just här. Man ser inga detaljer, bara helhet. Idag blåser det nästan orkan här uppe, men det gör ingenting, lager på lager håller mig varm.
Egentligen finns det så mycket som håller mig varm.
/ Svala lakan, kallt kamomillte och en eldröd sol som precis har kommit upp över horisonten. / / Får ett vykort där det står "distance is just a test to see how far love can travel" och jag vet att vi aldrig kommer tappa varandra. / / / Allt som hörs är fotsteg mot skogsstigen och ibland någon vindbris som fångar trädkronorna.
19 augusti:
Och han ser henne in i ögonen och säger att hon är vacker och hon lapar åt sig hans ord likt kattungar runt en skål med mjölk. Hans händer är äldre och fulla med rutin och hennes känslor är lite trasiga sedan innan men han sätter plåster över alla hennes sår och blåser hennes kroppspulsåder ren från damm.
Han kanske kommer bli den som får henne att våga älska igen. Våga känna.
Men jag vet inte. Jag vet ingenting mer än att jag inte kan somna inatt.