EN KÄRLEKSHISTORIA
|
Ibland är det kanske så, det kanske ska vara så. Att man ska ha den där olustiga känslan i magen. En konstig känsla som säger att något är fel. Jag har känt den förut, men det var annorlunda då. Jag förstod inte då. Nu förstod jag och det gjorde mig livrädd att jag inte lika tydligt såg om ditt hjärta var rött. Att jag inte lika tydligt såg om mitt hjärta fortfarande var rött.
Det var kärlek och vi pratade om det, jämförde allt med magi. Men jag vet inte om vi kanske var för kära? Man kanske kan vara det. Det enda jag vet är att vi kom fram till att våra hjärtan inte slog lika hårda slag längre, de slutade plötsligt slå i takt.
Jag fastnade likt ett frimärke där jag kände trygghet och jag känner fortfarande en trygghet hos honom. Vi har gått från singular till plural, men det betyder inte att vi är svaga tillsammans. Vi går en erfarenhet och en vänskap rikare ut ur det här; tillsammans.
||
Jag tillät aldrig mig själv att må dåligt, intalade/övertalade mig själv om att det här var det rätta. När han föll tillbaka lät jag det att hända. Det blev som en bekräftelse och vi är bekräftelseknarkare allihopa, visst är vi?
Vaknade en morgon bland sängens ljusa lakanen. Han hade renbäddat. Jag visste att om jag sträckte upp handen ovanför huvudet så skulle fingerspetsarna snudda vid sänggaveln i ek. Jag tror allt hade med tryggheten att göra, värmen bland lakanen.
Över en natt krackelerade vi och föll sönder i flera bitar. Det hade att göra med alla mina tårar som du inte kunde förstå. Jag är ingenting man plockar fram när man känner för det, men kärlek är svårt. Det är inte förrän man håller på att mista någon som man verkligen förstår hur viktig den personen är. Jag klarar inte det här om du och jag inte är vänner. Om vi inte gör saker; tillsammans.
|||
Under mörkret på skolgården kände jag hur hjärtat fladdrade i bröstkorgen, men så fort du svarade lugnade sig allting bakom revbenen. Du berättade om vad som hänt det senaste, jag berättade om min dag. Vi pratade om hur vi hade rasat sist vi sågs, men vi bestämde att det var slut med det nu. Du sa att vi skulle höras.
Du gör inte ont i mig.
Och nu borde vi kanske inte må bra, men vi klarar oss båda två och det blir som en förklaring på allting. När vi var kära fanns det plats för varenda ord mellan oss som antydde att vi älskade varandra, men nu finns det plats kvar för alla andra ord. För nu står vi här starka; tillsammans.
ERA LIVSTECKEN -
Anna
alltså sara, du skriver så fruktansvärt bra ska du veta! <3
Helene
Att gå från tro, hopp och kärlek till tro, hopp och besvikelse kommer vi alla att göra. Att älska någon till att sedan finna besvikelsen att hjärtat slutat bulta, att stå ensam kvar och känna sig fruktansvärt levande nästan för levande. Gör att man vill falla tillbaka till tryggheten, gör att man gör allt för att få hjärtat att bulta lika innerligt för samma person igen. Att älska och bli älskad är kanske det dummaste man kan göra samtidigt som det är det vackraste och bästa som finns!
Frida
Åh du skriver så fruktansvärt fint.
Frida Christina
Dina ord är san magi Sara!
Anna
håller med alla där över!