Det är sen kväll när jag står vid mitt fönster och ser ut över de stora åkrarna och skogarna som skimrar under fullmånen. Ibland skulle jag vilja se någonting annat utanför fönstret. Billjus, lägenheter, andra hus, människor, gatlyktor, kullersten. Men det finns ett lugn här, där jag bor. En trygghet jag inte vill vara utan. 





En tomhet inuti som suktar efter mening -

En gång brann en låga, en starkt brinnande flamma och den stora elden spred sig. Skogsbrand och jag sprang för livet. Flammorna nådde mig en gång, men aldrig mer och aldrig igen. Jag förstår din blick, men i mina ögon är du en återvändsgränd.

Man kan inte komma någon vart i en återvändsgränd 
och det är därför man inte ska återvända till den.





/

Du stirrar tyst in i den ljust gultapetserade väggen och jag rör mig ljudlöst över parkettgolvet. Himlen är nattsvart ovanför lägenhet 7B, likt skuldkänslorna jag har för att jag inte besöker dig oftare. Jag tror det bottnar i att jag alltid vill kunna sträcka ut en hand och hjälpa till, men det går inte den här gången. Det finns ingenting jag kan göra som förbättrar din situation och det har jag så svårt att acceptera.

//

Bar hud mot den beiga sammetssoffan. Jag sträcker mig för att tända lampan som är ovanför tavlan, jag vet att du vill ha den tänd. Jag pratar, mest om ingenting. Berättar om min student, dagarna som gått, framtiden, någon artikel i lokaltidningen. Du tittar tomt framför dig, nickar och ler någon gång ibland och jag tänker att du kanske hör vad jag säger.

///

Och din lilla rullstol har bytts ut mot en stor. I ditt sovrum finns en lift för du kan inte gå längre och i ditt kök lagar någon din mat. Ibland säger du någonting men oftast är du bara tyst. Ibland gör det mig ledsen och ibland accepterar jag situationen. Jag tänker ofta att det är obegripligt hur viktig hjärnan är för oss och hur fel det blir när den kroppsdelen långsamt börjar falla in i en djupsömn.

Du behöver aldrig mer vara rädd:

Vi tittar ut över Vänern och som så många gånger förr lättar vi varandras hjärtan. Inte för att våra hjärtan kanske var jättetunga denna gång, men vi gör någonting med varandra. Likt magi, trollar vi bort alla svarta fåglar som kan finnas inuti och ersätter dem med vita vingar.





Jag vaknade så lycklig, över att äntligen ha drömt -

En och en halv timmes promenad och vi hade så mycket att berätta båda två. Vi mår bra och var tvugna att få ur oss allt det positiva, prata av oss. Vi har båda gått i cirklar, men nu är livet lika rakt som grusvägen vi gick på. Jag vet hur jobbigt hon har haft det och jag önskar av hela mitt hjärta att allt bra fortsätter flöda. Att kärleken håller i sig.

Och nu regnar det utanför, men det gör inget. Det är sommar här inuti.

På kvällen skriver jag i min bok:
Jag verkar ha en tendens att återvända. Eller så är det de som aldrig låter mig falla helt fritt. De kanske aldrig släpper taget helt utan låter mig hänga handlöst i en tunn tråd och har kontroll, styr mig. Men jag har blivit starkare och samlat erfarenhet. Jag styr skeppet och nu har vi vind i seglen.

Låt oss segla vidare.