Du är fortfarande du, bara mycket längre bort.

Människan vill alltid ha det som inte går att få. Men man måste ta till vara på vad man har när man väl har det. För visst är det så; kärlek kanske inte ens finns egentligen. Det kanske bara är en stor jävla inbillning som vi alla sitter på. Men låt oss sitta kvar på den då. 

För hur kan man hugga någon i ryggen, när man inte ens äger en kniv?

 

Du är som en radioaktiv atom och du sönderdelas av dig själv. För instabil för att kunna hålla samman. Saknad är din tillvaro och hennes frånvaro är det som får din närvaro att känna flyktbenägenhet. För visst känner du hur flykten pulserar i ditt adrenalin. Små saker förstoras till enorma och de känslor som aldrig fanns vibrerar plötsligt. Gör det ont i dig när hon är lycklig och klarar sig bättre på egen hand?

Vem är det som hugger vem i ryggen?