Det är april och vi är redan inne på årets fjärde månad. Att tiden går så fort skrämmer mig, jag är rädd att inte hinna med allt som jag vill göra.


#


När allting känns som bäst händer något som sätter hela skeppet i gungning och helt plötsligt ligger hela min umgängeskrets nere på botten och försöker andas. Att världen kan ta ifrån en människa ett liv så fort. Att försöka inse att man aldrig mer kommer kunna träffa en viss person. Att känna en saknad man aldrig kommer kunna göra något åt. Att veta att han hade hela livet framför sig och nu plötsligt inte har något liv alls.

Försöker skänka varenda tanke åt alla som stod honom närmre än vad jag gjorde. Hans familj, hans allra bästa vänner. Hade jag förlorat en bästa vän vet jag inte vad jag hade gjort.

Snälla, låt det finnas en himmel och låt honom finnas där.


#


Vi är ute och går under den stjärnklara himlen och jag tänker så många gånger att om jag varit i dina skor hade jag aldrig klarat av att vara ute och gå nu.

Jag tror att du är starkare än jag.


#


Det blir helg och vi är 24 personer som ska dela på en grill. Varma kramar, massa skratt och långa berättelser. Och vi alla delar en saknad, vi skulle ha varit 25 stycken där.

Men att se alla klappa varandra på axlarna, skratta ihop och utbyta ord ger hopp på något vis. Att se alla ta hand om varandra, skicka meddelande till dom som inte är där och säga att de ska komma.

Alla är välkomna in i värmen och nu tar vi som är kvar hand om varandra.