livsflykt

/

Sen kväll, gatulyktor, 50 kilometer i timmen, öppenhet och lättnad. Vi hamnade på samma ställe som sist, det kanske är obligatoriskt att vi ska gå upp dit när vi går ner på djupet. Det gråa vattentornet såg svart ut när det sträckte sig upp mot himlen. Fingertopparna längst tegelväggen, längst dina underarmar och det kändes som jag var tegelstenar lättare när vi gick därifrån.

/ /

Ibland känns det som jag går baklänges, rör mig motsols. Kör mot enkelriktat. Tränger mig genom en stor folkmassa. Förstår ni känslan jag är ute efter? Det där att känna sig dum samtidigt som en sorts panik bryter ut inuti. 

Men så spelar man oberörd.

Det är april och vi är redan inne på årets fjärde månad. Att tiden går så fort skrämmer mig, jag är rädd att inte hinna med allt som jag vill göra.


#


När allting känns som bäst händer något som sätter hela skeppet i gungning och helt plötsligt ligger hela min umgängeskrets nere på botten och försöker andas. Att världen kan ta ifrån en människa ett liv så fort. Att försöka inse att man aldrig mer kommer kunna träffa en viss person. Att känna en saknad man aldrig kommer kunna göra något åt. Att veta att han hade hela livet framför sig och nu plötsligt inte har något liv alls.

Försöker skänka varenda tanke åt alla som stod honom närmre än vad jag gjorde. Hans familj, hans allra bästa vänner. Hade jag förlorat en bästa vän vet jag inte vad jag hade gjort.

Snälla, låt det finnas en himmel och låt honom finnas där.


#


Vi är ute och går under den stjärnklara himlen och jag tänker så många gånger att om jag varit i dina skor hade jag aldrig klarat av att vara ute och gå nu.

Jag tror att du är starkare än jag.


#


Det blir helg och vi är 24 personer som ska dela på en grill. Varma kramar, massa skratt och långa berättelser. Och vi alla delar en saknad, vi skulle ha varit 25 stycken där.

Men att se alla klappa varandra på axlarna, skratta ihop och utbyta ord ger hopp på något vis. Att se alla ta hand om varandra, skicka meddelande till dom som inte är där och säga att de ska komma.

Alla är välkomna in i värmen och nu tar vi som är kvar hand om varandra.

Solljus lyser in i lägenheten för första gången på länge. Sipprar in genom den vita spetsgardinen och lämnar mönster på kylskåpet. Snön ligger tung över bilarna och lägenheternas balkongräcken utanför.


Men jag vill bara dra täcket över huvudet och stanna där under.


Har börjat bearbeta faktumet att mina två bästa vänner snart kommer vara borta från mig, samtidigt. Så långt borta, och det gör mig rädd. Ledsen. Skärrad över att jag inte vet vad jag kommer bli när ingen av dom finns på nära håll.


Distans gör så ont.


Ibland kan jag se det som ett misslyckande att jag är kvar här, där jag började min vandring. Alla pratar om att resa, upptäcka världen, studera och bli något stort. Hela gymnasietiden fick vår klass höra att vi aldrig skulle få jobb. Men nu står jag här - med fast heltidsjobb i staden som har Sveriges högsta arbetslöshet enligt tidningarnas statistik.


Då inser jag att det knappast kan vara ett misslyckande.

Jag har missat något av det vackraste jag vet, när hösten övergår till vinterlandskap där ute på landet.


Ett tag längtade jag ständigt hemifrån. Stod i mitt fönster, ute på landsbygden och drömde om att någon gång få se lägenheter, asfalt, billjus och gatulykor utanför. Nu när jag har det precis utanför drömmer jag om motsatsen. Vill hellre se ängar, åkrar, himmel och solen som får pudersnön att glittrar över gräsmattorna på lördagsmorgonen. Saknar all frisk luft, alla skogsvägar och det lugn som finns där.


Saknar närheten till tryggheten.

14 juli:

Luften är tunn och kvav, precis som den blir på alla konserter och festivaler när människor ska dela syret i luften med varandra. Jag står inte tryckt mot något kravallstaket denna gång, är någon annanstans i publikhavet. Efter en lång väntan faller skynket ner och jag ryser längst hela ryggraden när Jocke sjunger "de tog mig till en sal, ett solblekt sjukhus där alla dörrar var så tunga att de inte krävde lås". Det där med att glömma bort hur fantastisk en låt är och sedan bli påmind om det igen.

Någon gång efter 23.00 hamnade vi i en bil påväg hem och fortsatte lyssna på bandet vi nyss sett. Jag blundade / halvsov och nästan varenda gång jag öppnade ögonen såg jag gatlyktor i olika färger och vägen som bredde ut sig framför oss.

"Fyll min mun med din alldeles för kalla tunga."

Jag vet inte varför jag alltid återvänder hit, men jag kan sitta på någon av de vindslitna träbänkarna i timmar och blicka ut över den lilla del av världen som känns så stor just här. Man ser inga detaljer, bara helhet. Idag blåser det nästan orkan här uppe, men det gör ingenting, lager på lager håller mig varm.

Egentligen finns det så mycket som håller mig varm.









/  Svala lakan, kallt kamomillte och en eldröd sol som precis har kommit upp över horisonten.  / /  Får ett vykort där det står "distance is just a test to see how far love can travel" och jag vet att vi aldrig kommer tappa varandra.  / / /  Allt som hörs är fotsteg mot skogsstigen och ibland någon vindbris som fångar trädkronorna.







19 augusti:

Och han ser henne in i ögonen och säger att hon är vacker och hon lapar åt sig hans ord likt kattungar runt en skål med mjölk. Hans händer är äldre och fulla med rutin och hennes känslor är lite trasiga sedan innan men han sätter plåster över alla hennes sår och blåser hennes kroppspulsåder ren från damm.

Han kanske kommer bli den som får henne att våga älska igen. Våga känna.

Men jag vet inte. Jag vet ingenting mer än att jag inte kan somna inatt.

Det är sen kväll när jag står vid mitt fönster och ser ut över de stora åkrarna och skogarna som skimrar under fullmånen. Ibland skulle jag vilja se någonting annat utanför fönstret. Billjus, lägenheter, andra hus, människor, gatlyktor, kullersten. Men det finns ett lugn här, där jag bor. En trygghet jag inte vill vara utan. 





En tomhet inuti som suktar efter mening -

En gång brann en låga, en starkt brinnande flamma och den stora elden spred sig. Skogsbrand och jag sprang för livet. Flammorna nådde mig en gång, men aldrig mer och aldrig igen. Jag förstår din blick, men i mina ögon är du en återvändsgränd.

Man kan inte komma någon vart i en återvändsgränd 
och det är därför man inte ska återvända till den.





/

Du stirrar tyst in i den ljust gultapetserade väggen och jag rör mig ljudlöst över parkettgolvet. Himlen är nattsvart ovanför lägenhet 7B, likt skuldkänslorna jag har för att jag inte besöker dig oftare. Jag tror det bottnar i att jag alltid vill kunna sträcka ut en hand och hjälpa till, men det går inte den här gången. Det finns ingenting jag kan göra som förbättrar din situation och det har jag så svårt att acceptera.

//

Bar hud mot den beiga sammetssoffan. Jag sträcker mig för att tända lampan som är ovanför tavlan, jag vet att du vill ha den tänd. Jag pratar, mest om ingenting. Berättar om min student, dagarna som gått, framtiden, någon artikel i lokaltidningen. Du tittar tomt framför dig, nickar och ler någon gång ibland och jag tänker att du kanske hör vad jag säger.

///

Och din lilla rullstol har bytts ut mot en stor. I ditt sovrum finns en lift för du kan inte gå längre och i ditt kök lagar någon din mat. Ibland säger du någonting men oftast är du bara tyst. Ibland gör det mig ledsen och ibland accepterar jag situationen. Jag tänker ofta att det är obegripligt hur viktig hjärnan är för oss och hur fel det blir när den kroppsdelen långsamt börjar falla in i en djupsömn.

Du behöver aldrig mer vara rädd:

Vi tittar ut över Vänern och som så många gånger förr lättar vi varandras hjärtan. Inte för att våra hjärtan kanske var jättetunga denna gång, men vi gör någonting med varandra. Likt magi, trollar vi bort alla svarta fåglar som kan finnas inuti och ersätter dem med vita vingar.





Jag vaknade så lycklig, över att äntligen ha drömt -

En och en halv timmes promenad och vi hade så mycket att berätta båda två. Vi mår bra och var tvugna att få ur oss allt det positiva, prata av oss. Vi har båda gått i cirklar, men nu är livet lika rakt som grusvägen vi gick på. Jag vet hur jobbigt hon har haft det och jag önskar av hela mitt hjärta att allt bra fortsätter flöda. Att kärleken håller i sig.

Och nu regnar det utanför, men det gör inget. Det är sommar här inuti.

På kvällen skriver jag i min bok:
Jag verkar ha en tendens att återvända. Eller så är det de som aldrig låter mig falla helt fritt. De kanske aldrig släpper taget helt utan låter mig hänga handlöst i en tunn tråd och har kontroll, styr mig. Men jag har blivit starkare och samlat erfarenhet. Jag styr skeppet och nu har vi vind i seglen.

Låt oss segla vidare.

Jag vet inte vad jag gör med mina dagar, men jag vet att jag gör saker jag aldrig trodde jag skulle göra och jag vet att jag är på platser jag aldrig trodde jag skulle vara. Vi pratade om det någon gång. Att vi först aldrig ville dit, men att vi nu aldrig vill därifrån. Det har blivit vår stad.

Vi har blivit en trio, en triangel, alla goda ting är tre. En tredjedel av oss är ute och reser, men som tur är har jag en tredjedel kvar här hemma. Hon här hemma räddar triangeln från att rasa samman. Hon är hörnstenen och bygget hade rasat utan henne.

Jag tror att saker kan göra ondare när man inte är beredd på att dom ska kännas. Man hinner inte rusta sig då och helt plötsligt har någon slått sig genom ens kevlarsjäl. I bilen hem kom allting och slog mig i bakhuvudet. All irritation av att bara vara en i ledet. Alla rykten som inte ens är sanna. All saknad som kryper här inuti, all saknad av att få vara med dig.

Ibland är det kanske så, det kanske ska vara så. Att man ska ha den där olustiga känslan i magen. En konstig känsla som säger att något är fel. Jag har känt den förut, men det var annorlunda då. Jag förstod inte då. Nu förstod jag och det gjorde mig livrädd att jag inte lika tydligt såg om ditt hjärta var rött. Att jag inte lika tydligt såg om mitt hjärta fortfarande var rött.

Det var kärlek och vi pratade om det, jämförde allt med magi. Men jag vet inte om vi kanske var för kära? Man kanske kan vara det. Det enda jag vet är att vi kom fram till att våra hjärtan inte slog lika hårda slag längre, de slutade plötsligt slå i takt.

Jag fastnade likt ett frimärke där jag kände trygghet och jag känner fortfarande en trygghet hos honom. Vi har gått från singular till plural, men det betyder inte att vi är svaga tillsammans. Vi går en erfarenhet och en vänskap rikare ut ur det här; tillsammans.


||


Jag tillät aldrig mig själv att må dåligt, intalade/övertalade mig själv om att det här var det rätta. När han föll tillbaka lät jag det att hända. Det blev som en bekräftelse och vi är bekräftelseknarkare allihopa, visst är vi?

Vaknade en morgon bland sängens ljusa lakanen. Han hade renbäddat. Jag visste att om jag sträckte upp handen ovanför huvudet så skulle fingerspetsarna snudda vid sänggaveln i ek. Jag tror allt hade med tryggheten att göra, värmen bland lakanen.

Över en natt krackelerade vi och föll sönder i flera bitar. Det hade att göra med alla mina tårar som du inte kunde förstå. Jag är ingenting man plockar fram när man känner för det, men kärlek är svårt. Det är inte förrän man håller på att mista någon som man verkligen förstår hur viktig den personen är. Jag klarar inte det här om du och jag inte är vänner. Om vi inte gör saker; tillsammans.


|||


Under mörkret på skolgården kände jag hur hjärtat fladdrade i bröstkorgen, men så fort du svarade lugnade sig allting bakom revbenen. Du berättade om vad som hänt det senaste, jag berättade om min dag. Vi pratade om hur vi hade rasat sist vi sågs, men vi bestämde att det var slut med det nu. Du sa att vi skulle höras.

Du gör inte ont i mig.

Och nu borde vi kanske inte må bra, men vi klarar oss båda två och det blir som en förklaring på allting. När vi var kära fanns det plats för varenda ord mellan oss som antydde att vi älskade varandra, men nu finns det plats kvar för alla andra ord. För nu står vi här starka; tillsammans.

 

Du är fortfarande du, bara mycket längre bort.

Människan vill alltid ha det som inte går att få. Men man måste ta till vara på vad man har när man väl har det. För visst är det så; kärlek kanske inte ens finns egentligen. Det kanske bara är en stor jävla inbillning som vi alla sitter på. Men låt oss sitta kvar på den då. 

För hur kan man hugga någon i ryggen, när man inte ens äger en kniv?

 

Du är som en radioaktiv atom och du sönderdelas av dig själv. För instabil för att kunna hålla samman. Saknad är din tillvaro och hennes frånvaro är det som får din närvaro att känna flyktbenägenhet. För visst känner du hur flykten pulserar i ditt adrenalin. Små saker förstoras till enorma och de känslor som aldrig fanns vibrerar plötsligt. Gör det ont i dig när hon är lycklig och klarar sig bättre på egen hand?

Vem är det som hugger vem i ryggen?

Hej, här är jag. Igen. Min berättelse är inte slut än. Ni ska få en kanske alldeles för lång berättelse om hjärtans fröjd och sorgers smärta och olika ögonblicks djup, men just nu springer allting ur mina händer. Det kanske blir så när man släpper ett hjärta, kastar iväg ett annat och fångar ett nytt. Hela livet handlar ju om hjärtan som slår. Vi kan inte leva utan våra hjärtan och livet är det enda vi har, men det varar inte föralltid. Jag ska försöka sammanfatta allting, för allt som har en början har också ett slut. Det här är början på slutet för dig och mig.

#

" Ta det försiktigt ikväll, jag vill inte att något ska hända dig. "

/

Vi drack kaffe tillsammans och jag berättade för honom att jag faktiskt hade börjat dricka kaffe regelbundet nu. "Jag visste att du skulle fastna." Det kanske är likadant med människor. Man kanske fastnar lättare hos vissa än hos andra.

Man kanske fastnar likt ett frimärke där man känner trygghet.

//

Måttet som kärlek har är att man ska älska måttlöst och när man blir en del av någon annans kärlekshistoria förstår man att en kyss är ett vackert knep som naturen har skapat när ord blir överflödiga.

///

Ibland ser jag allting ur ytterligare en infallsvinkel och det är den sida av mig som alltid ska granska dåtiden. Men det tänkte jag inte på när jag blandade kaptenen Morgan med colan, för han stod kvar med mig när alla andra stod på den andra sidan.

Jaga efter kärlek och den flyr dig, undfly kärlek och den skall förfölja dig.

Daterat: 20 november 03.47

I natt åkte vi sju styckna i en bil och jag tänkte på heltäckningsmattan vi dansade och spillde rödvin på. Vi missade inte blå blå ögon och jag missade inte de svarta, granskande ögonen i hörnet heller. Någon knackade mig på axeln och jag visste vad som skulle hända och plötsligt händer det, men jag vann varken miljoner eller någon bil. Han stammade och jag darrade och den tidigare förvirringen försvann och min förväntan var som försvunnen. A gick ostabilt omkring i cirklar medan jag öppnade ännu en cider. Cider kaktus och "A, när kommer du sluta vara ostabil?"

Vi var synonym till ordet svag.

Två glas vitt och efter det försvann mina meningsbyggnationer tillsammans med höstlöven som föll av träden. Alla vokaler blev slätstrukna, simpla. Det var aldrig kärlekens tunga, det var det vita vinets tunga. Vinet gjorde att hjärtats alla vrår vred sig ut och in, blottades för hela omgivningen. Det handlade inte om förtroende till någon annan, det handlade endast om bekräftelse. Rubba inte min världsbild. Vem är du att riva mina murar? Vi är de som inte längre kysser varandra.





# Socker

Bland de ljusmålade radhuslängorna bor du. Lägenhet 7B är placerad under den blinkande gatulyktan och under den himmel som är allra svartast. Jag knackar på dörren några gånger och kliver in. Förr luktade det alltid bullar eller pannkakor när jag kom till dig, det gör det inte längre. Du kan inte längre och jag vet hur det plågar dig. Ett litet leende börjar dansa i dina mungipor när jag kommer, men dina ögon strör salt och du kramar mig hårt. Hårdare än vanligt. Vi dricker hallonsaft och du berättar om när du var liten och drack din mammas hallonsaft. Du berättar att den sockersmaken aldrig kommer att lämna dina läppar. Sedan vecklar du ut en karta och visar mig var du bodde när du fyllde tjugo och hade hela livet framför dig. Du stryker försiktigt med pekfingret över alla de mörkgröna skogar och alla de ljust gula marker kartan visar och jag stryker dig ömt över kinden. En minut senare glömde du bort att det var jag som för trettio minuter sedan klev in genom dörren.

"Vem var det som kom?"
"Det var jag. Bara jag."
"Åh, mitt vackra hjärta. Vill du ha hallonsaft?"

Tystnad. 

Och det gör så ont, det gör så ont i mig.







Andas, tänker, känner inte samma sak som jag gjorde förr. Vet inte varför, men nu verkar de stänga varenda öppen dörr. Önskar att jag kunde riva bort dessa satans fragment från min kropp. Låta det svarta, pulserande blodet stannas av en så kallad blodpropp. Vill riva ut det som skaver, det som andra begraver. Ingen annan kan se det men det finns här under. Det går att dölja, men jag ser det alla stunder.






Jag hade kunnat skriva om bussen som går 07.10 på morgonen eller om bussarna som går hem antingen 19.18 eller 20.28. Ibland vill jag helst av allt bara sitta på en buss hela dagarna. Lyssna på musik som gör att det värker på hela insidan och försiktigt luta huvudet mot busskamratens axel när Krunegård sjunger i örat:
"Sen lutar du dig fram och lyfter bort luvan med din hand, sen kysser du mig bättre än någon annan. Du är allt jag ser och hör, du är allt jag ser och hör."

Musiken sätter ord på alla känslor. Jag kan inte göra någonting utan toner. Tystnad skrämmer livet ur mig. Jag köper skivor och lyssnar på texter. Men helst av allt vill jag byta ut alla skivor och spotify-listor mot konfetti, scener och kravallstaket. Kanske ännu hellre vill jag bli två månader äldre. Det märks så tydligt nu, att jag inte kan följa med när andra är ute och ramlar / dansar / hånglar / shottar / glömmer.


# Slutsats

Det är storm utanför, men inte här inuti. Jag är lugn. Det kanske är nu som lugnet efter stormen har kommit och tagit mig med storm. Vi är rädda för döden eftersom vi med säkerhet vet att vi aldrig klarar oss levande ur den.

Somnade 23.46 för att sedan vakna bland mina randiga lakan när klockan visade 05.18. Är det tidig morgon eller sen natt? Var går gränsen mellan dag och natt?

"I min mun känner jag smaken, så kom tillbaks in.
Mot min hud du bränner med handen, så märk mig till din.
Och jorden den snurrade ännu ett varv och vintern får minnen
att blekna ibland, men just här står tiden still."

Klockan visade 05.23 när jag startade datorn och klockan 05.25 hade mina ögon vant sig vid det flimmrande ljuset som lyste upp mitt vita rum. Jag sökte svaret och hittade det 05.34 på ett forum. Säkert ingen säker källa, men det stod att kevlar är ett skottsäkert material. En kevlarsjäl är i så fall en skottsäker själ. Klockan 05.42 sjöng Joakim Berg ur den spruckna högtalaren att "så minns jag dig när du stack ett hål i min kevlarsjäl." Man kan tro att man har en kevlarsjäl, men det har inte någon.

Du vände mig ryggen och min blick vandrade ned längst din synliga ryggrad. Jag grät fram ett hav av saltvatten som jag sedan drunknade i. På insidan, bakom kött och blod, radade min soldater upp sig längst kilometerlånga led och de viskade: 

"han har aldrig varit så ynkryggad,
som han är just precis nu"

En dröm har ingen densitet, den har ingen exsistens. Diffusa minnesbilder flimrar bakom mina ögonlock och jag rör mig motsols i en inkapslad tystnad där endast dina nyckelben har kraft att tränga igenom. Hade velat bända upp min bröstkorg och blotta allting där under. Hade velat visa dig hur ett rött hjärtat expanderar bakom vita ben.

23.47
Han dansar mer än han gjorde sist
och han skrattar mer än han gjorde sist
00.38 

Kändes som om faktumet att vi aldrig fick varandra den gången för ungefär
tre år sedan spökade och gjorde oss tvugna att någon gång få varandra.
En hand mot ryggen, under skinnjackan. Det var rätt, det var fel, det var rätt.

"Och jag vill ha dig för gamla tiders skull,
du betydde inte allt, men det blåste aldrig kallt."

Dansar i rum och på ställen som jag kallar hemma. Ramlar och sover bland kuddar jag kallar för mina. Skratten ekar mellan höga husväggar när jag ger någon annan blyertspennan som skriver mitt liv. Efter lugnet kommer stormen. Vi fick stormen, men när kommer lugnet? Jag är ständigt på villovägar. Hittar inga som helst genvägar, bara grusvägar som visar sig vara antingen omvägar eller flyktvägar. Just nu hade jag hade behövt en kompass, för du tar min förmåga att gå vilse till en helt ny nivå. Kyssar leder till sårbarhet och tvåsamhet leder till ensamhet. Sprängladdningarna finns bakom dina revben. Du kanske är guld. Men även guld är atomer, precis som jord. Känner du också kylan som ljudlöst tränger in mellan fönsterkarmarna?