Två glas vitt och efter det försvann mina meningsbyggnationer tillsammans med höstlöven som föll av träden. Alla vokaler blev slätstrukna, simpla. Det var aldrig kärlekens tunga, det var det vita vinets tunga. Vinet gjorde att hjärtats alla vrår vred sig ut och in, blottades för hela omgivningen. Det handlade inte om förtroende till någon annan, det handlade endast om bekräftelse. Rubba inte min världsbild. Vem är du att riva mina murar? Vi är de som inte längre kysser varandra.





# Socker

Bland de ljusmålade radhuslängorna bor du. Lägenhet 7B är placerad under den blinkande gatulyktan och under den himmel som är allra svartast. Jag knackar på dörren några gånger och kliver in. Förr luktade det alltid bullar eller pannkakor när jag kom till dig, det gör det inte längre. Du kan inte längre och jag vet hur det plågar dig. Ett litet leende börjar dansa i dina mungipor när jag kommer, men dina ögon strör salt och du kramar mig hårt. Hårdare än vanligt. Vi dricker hallonsaft och du berättar om när du var liten och drack din mammas hallonsaft. Du berättar att den sockersmaken aldrig kommer att lämna dina läppar. Sedan vecklar du ut en karta och visar mig var du bodde när du fyllde tjugo och hade hela livet framför dig. Du stryker försiktigt med pekfingret över alla de mörkgröna skogar och alla de ljust gula marker kartan visar och jag stryker dig ömt över kinden. En minut senare glömde du bort att det var jag som för trettio minuter sedan klev in genom dörren.

"Vem var det som kom?"
"Det var jag. Bara jag."
"Åh, mitt vackra hjärta. Vill du ha hallonsaft?"

Tystnad. 

Och det gör så ont, det gör så ont i mig.







Andas, tänker, känner inte samma sak som jag gjorde förr. Vet inte varför, men nu verkar de stänga varenda öppen dörr. Önskar att jag kunde riva bort dessa satans fragment från min kropp. Låta det svarta, pulserande blodet stannas av en så kallad blodpropp. Vill riva ut det som skaver, det som andra begraver. Ingen annan kan se det men det finns här under. Det går att dölja, men jag ser det alla stunder.






Jag hade kunnat skriva om bussen som går 07.10 på morgonen eller om bussarna som går hem antingen 19.18 eller 20.28. Ibland vill jag helst av allt bara sitta på en buss hela dagarna. Lyssna på musik som gör att det värker på hela insidan och försiktigt luta huvudet mot busskamratens axel när Krunegård sjunger i örat:
"Sen lutar du dig fram och lyfter bort luvan med din hand, sen kysser du mig bättre än någon annan. Du är allt jag ser och hör, du är allt jag ser och hör."

Musiken sätter ord på alla känslor. Jag kan inte göra någonting utan toner. Tystnad skrämmer livet ur mig. Jag köper skivor och lyssnar på texter. Men helst av allt vill jag byta ut alla skivor och spotify-listor mot konfetti, scener och kravallstaket. Kanske ännu hellre vill jag bli två månader äldre. Det märks så tydligt nu, att jag inte kan följa med när andra är ute och ramlar / dansar / hånglar / shottar / glömmer.


# Slutsats

Det är storm utanför, men inte här inuti. Jag är lugn. Det kanske är nu som lugnet efter stormen har kommit och tagit mig med storm. Vi är rädda för döden eftersom vi med säkerhet vet att vi aldrig klarar oss levande ur den.