Kändes som om faktumet att vi aldrig fick varandra den gången för ungefär
tre år sedan spökade och gjorde oss tvugna att någon gång få varandra.
En hand mot ryggen, under skinnjackan. Det var rätt, det var fel, det var rätt.

"Och jag vill ha dig för gamla tiders skull,
du betydde inte allt, men det blåste aldrig kallt."

Dansar i rum och på ställen som jag kallar hemma. Ramlar och sover bland kuddar jag kallar för mina. Skratten ekar mellan höga husväggar när jag ger någon annan blyertspennan som skriver mitt liv. Efter lugnet kommer stormen. Vi fick stormen, men när kommer lugnet? Jag är ständigt på villovägar. Hittar inga som helst genvägar, bara grusvägar som visar sig vara antingen omvägar eller flyktvägar. Just nu hade jag hade behövt en kompass, för du tar min förmåga att gå vilse till en helt ny nivå. Kyssar leder till sårbarhet och tvåsamhet leder till ensamhet. Sprängladdningarna finns bakom dina revben. Du kanske är guld. Men även guld är atomer, precis som jord. Känner du också kylan som ljudlöst tränger in mellan fönsterkarmarna?