Sjunde juli tjugohundrafjorton
/
Det hände efter första telefonsamtalet, när vi efter tre timmar förstod att vi hade mycket att prata om. Sen fortsatte det att hända efter alla andra telefonsamtal, efter alla som pratade om oss och efter min hand i din. Du vill berätta om allt för mig
och jag vill lyssna på allt du säger.
//
Tiden går fort, fast långsamt på samma gång. Många frågetecken är kvar, men man behöver inte alla svar direkt. Det handlar om känslan och den känner vi båda. Ömsesidig kärlek är obeskrivlig och
vi kompletterar varandra perfekt.
///
Det är allting du säger och allting du gör. Jag älskar att somna bredvid dig och vakna av att du lägger håret på plats bakom mitt öra och stryker mig över kinden. Jag är rädd för att skriva om kärlek men -
jag älskar att jag älskar dig och jag älskar att du älskar mig precis lika mycket tillbaka.
Det är då jag önskar att jag kunde stanna tiden / Tysta alla nätverk / Stoppa trafiken
Livslust -
Livet är fint, hjärtat mår bra. Slår som det ska. Ibland dubbla hjärtslag men det är då man vet att man lever.
Livstecken -
Det är fint att hålla saker för sig själv, samtidigt som det är en viss spänning i att dela med sig. Att ni kikar in här än och att några har lämnat kommentarer om att ni saknar mina ord ger mig nästan lite prestationsångest. Har inte delat med mig av något på så länge.
Livsflykt -
Ni ska få se några mobilanteckningar och bilder. För jag skriver fortfarande, men de som får läsa blir färre och färre. Det kanske är synd, eller så är det bara bra.
/
Jag kommer ihåg hur liten jag kände mig under dina händer och hur dom där händernas handlingar gav mig så många sömnlösa nätter.
Skrev ner varenda känsla jag hade på ett ställe där alla kunde se, inte för att jag egentligen ville visa alla, utan för att jag ville att du skulle se hur jag mådde eftersom du aldrig frågade mig det. Jag ville att du skulle bry dig. Om mig.
Men mest minns jag hur jag älskade allt det du älskade, bara för att det var just du som älskade det och jag älskade ju dig.
/ /
Sätter mig på bussen med hörlurarna i öronen och inser inte förrän jag nått slutdestinationen att jag inte har någon musik på. Och när jag försöker skriva någonting om allting blir det mest bara ingenting.
"Du var en weekend i New York, jag var en nattbuss hem."
Det är redan februari och att tiden hela tiden är steget före mig gör att februari snart kommer bytas ut mot mars. Mars blir snart november och då är jag kanske inte längre kvar här.
Vännen,
Det finns så mycket men ändå så lite att säga för vi har klarat oss genom missförstånd, inbördeskrig och distans och nu står vi här starkare än någonsin för även om det tar emot så hör vi ihop.
Älskling,
Alla hjärtans dag är ingen ensam och tragisk dag så var inte ledsen för du är inte ensam egentligen och det är inte synd om dig heller för vänder du dig om ser du alla som står bakom dig och alltid kan sträcka ut en hjälpande hand.
Innan tvånolltretton hinner ta slut
har mitt liv bara börjat
Trodde det skulle göra så ont, men det gick fort och kändes knappt och helt plötsligt satt den där och där kommer den sitta resten av mitt liv:
/
Sen kväll, gatulyktor, 50 kilometer i timmen, öppenhet och lättnad. Vi hamnade på samma ställe som sist, det kanske är obligatoriskt att vi ska gå upp dit när vi går ner på djupet. Det gråa vattentornet såg svart ut när det sträckte sig upp mot himlen. Fingertopparna längst tegelväggen, längst dina underarmar och det kändes som jag var tegelstenar lättare när vi gick därifrån.
/ /
Ibland känns det som jag går baklänges, rör mig motsols. Kör mot enkelriktat. Tränger mig genom en stor folkmassa. Förstår ni känslan jag är ute efter? Det där att känna sig dum samtidigt som en sorts panik bryter ut inuti.
Men så spelar man oberörd.
And it was like we invented it
Pics pinterest
April
Det är april och vi är redan inne på årets fjärde månad. Att tiden går så fort skrämmer mig, jag är rädd att inte hinna med allt som jag vill göra.
#
När allting känns som bäst händer något som sätter hela skeppet i gungning och helt plötsligt ligger hela min umgängeskrets nere på botten och försöker andas. Att världen kan ta ifrån en människa ett liv så fort. Att försöka inse att man aldrig mer kommer kunna träffa en viss person. Att känna en saknad man aldrig kommer kunna göra något åt. Att veta att han hade hela livet framför sig och nu plötsligt inte har något liv alls.
Försöker skänka varenda tanke åt alla som stod honom närmre än vad jag gjorde. Hans familj, hans allra bästa vänner. Hade jag förlorat en bästa vän vet jag inte vad jag hade gjort.
Snälla, låt det finnas en himmel och låt honom finnas där.
#
Vi är ute och går under den stjärnklara himlen och jag tänker så många gånger att om jag varit i dina skor hade jag aldrig klarat av att vara ute och gå nu.
Jag tror att du är starkare än jag.
#
Det blir helg och vi är 24 personer som ska dela på en grill. Varma kramar, massa skratt och långa berättelser. Och vi alla delar en saknad, vi skulle ha varit 25 stycken där.
Men att se alla klappa varandra på axlarna, skratta ihop och utbyta ord ger hopp på något vis. Att se alla ta hand om varandra, skicka meddelande till dom som inte är där och säga att de ska komma.
Alla är välkomna in i värmen och nu tar vi som är kvar hand om varandra.
Öppnar upp, ventilerar, talar ut
Solljus lyser in i lägenheten för första gången på länge. Sipprar in genom den vita spetsgardinen och lämnar mönster på kylskåpet. Snön ligger tung över bilarna och lägenheternas balkongräcken utanför.
Men jag vill bara dra täcket över huvudet och stanna där under.
Har börjat bearbeta faktumet att mina två bästa vänner snart kommer vara borta från mig, samtidigt. Så långt borta, och det gör mig rädd. Ledsen. Skärrad över att jag inte vet vad jag kommer bli när ingen av dom finns på nära håll.
Distans gör så ont.
Ibland kan jag se det som ett misslyckande att jag är kvar här, där jag började min vandring. Alla pratar om att resa, upptäcka världen, studera och bli något stort. Hela gymnasietiden fick vår klass höra att vi aldrig skulle få jobb. Men nu står jag här - med fast heltidsjobb i staden som har Sveriges högsta arbetslöshet enligt tidningarnas statistik.
Då inser jag att det knappast kan vara ett misslyckande.
Det har passerat fyra månader i min lägenhet. Månader av lycka, självständighet, planering och lärdom. Men även månader av ensamhet, saknad, längtan och en förståelse för hur mycket jag faktiskt älskar min familj och allting där hemma. Har aldrig uppskattat det så mycket som jag gör nu när jag inte är där.
Jag har missat något av det vackraste jag vet, när hösten övergår till vinterlandskap där ute på landet.
Ett tag längtade jag ständigt hemifrån. Stod i mitt fönster, ute på landsbygden och drömde om att någon gång få se lägenheter, asfalt, billjus och gatulykor utanför. Nu när jag har det precis utanför drömmer jag om motsatsen. Vill hellre se ängar, åkrar, himmel och solen som får pudersnön att glittrar över gräsmattorna på lördagsmorgonen. Saknar all frisk luft, alla skogsvägar och det lugn som finns där.
Saknar närheten till tryggheten.
Vissa dagar sluter sig ett mörker runt mina 30 kvadratmeter och andra dagar lyckas ljuset sippra genom den svarta hinnan. Dagarna går, vissa är speciella, de flesta inte. De lägger sig bara på min livslinje som passerad tid utan att göra sig påminda. Sånt ger mig ångest, jag tänker att -
Jag måste göra det bästa av varje dag, göra det bästa av livet.
När jag ser tillbaka på min passerade tid tänker jag att det här året har varit så omtumlande. Skärande, sårande, smärtande. Jag har punkterat två hjärtan, fått mitt eget hjärta punkterat, har ramlat, dansat hela nätterna, lärt mig nya saker och lärt känna nya människor . Har legat sömnlös och skakat av gråt, sovit för lite och sett alldeles för mycket på teven. Har tagit studenten, gjort allt man inte ska göra på en stundentresa, tagit körkort, flyttat hemifrån, jobbat, fattat beslut. Hållt handen, lärt känna någon på riktigt, skrattat och brytit ihop. Har betalat räkningar, städat, varit på filmkvällar, åkt lastbil, druckit kaffe hos farmor och farfar, klappat min mormor på kinden och tröstat andra när jag själv egentligen hade behövt tröst.
Jag har hittat mig själv och ingen känner mig så väl som jag gör nu.
Min livslinje fortsätter att växa i takt med att jag blir äldre.
Precis i detta ögonblick klickar jag på "publicera" utan att läsa igenom vad jag egentligen har suttit i två timmar och komponerat ihop. Låter det bära eller brista.
Du, min vän i livet. Se hur sommaren blir till höst. En enda sak är givet; du bär min luft i ditt bröst.
14 juli:
Luften är tunn och kvav, precis som den blir på alla konserter och festivaler när människor ska dela syret i luften med varandra. Jag står inte tryckt mot något kravallstaket denna gång, är någon annanstans i publikhavet. Efter en lång väntan faller skynket ner och jag ryser längst hela ryggraden när Jocke sjunger "de tog mig till en sal, ett solblekt sjukhus där alla dörrar var så tunga att de inte krävde lås". Det där med att glömma bort hur fantastisk en låt är och sedan bli påmind om det igen.
Någon gång efter 23.00 hamnade vi i en bil påväg hem och fortsatte lyssna på bandet vi nyss sett. Jag blundade / halvsov och nästan varenda gång jag öppnade ögonen såg jag gatlyktor i olika färger och vägen som bredde ut sig framför oss.
Har ni tänkt på det:
Alla vägar kanske inte tar oss framåt, men de tar oss alltid någon vart.
20 juli:
Är inne i en period där jag skriver. Radar ibland upp bara versaler efter varandra. Som att skrika ur sig allting utan att slita på rösten. Varvar korta meningar med långa precis så som gymnasiet lärde mig, det blir mer variation i din text då. Men ibland vill man kanske inte ha variation, ibland vill man kanske bara ha det på ett sätt.
Plus i kanten: / När något man har väntat på plötsligt händer. / / När hon säger att hon inte har berättat det här för någon och kort därpå öppnar upp hela sitt hjärta för mig. / / / Att sluta blunda och istället börja se allt det man har.
2 augusti:
Jag konstaterar att den enda musik som når mina hörselgångar är alla de spår som går att hitta i den svarta cd-boxen jag en gång köpte, det måste vara mitt bästa köp någonsin. Jag lyssnar på Verkligen i bilen medan jag styr mot den höga höjden, utsikten.
"Fyll min mun med din alldeles för kalla tunga."
Jag vet inte varför jag alltid återvänder hit, men jag kan sitta på någon av de vindslitna träbänkarna i timmar och blicka ut över den lilla del av världen som känns så stor just här. Man ser inga detaljer, bara helhet. Idag blåser det nästan orkan här uppe, men det gör ingenting, lager på lager håller mig varm.
Egentligen finns det så mycket som håller mig varm.
/ Svala lakan, kallt kamomillte och en eldröd sol som precis har kommit upp över horisonten. / / Får ett vykort där det står "distance is just a test to see how far love can travel" och jag vet att vi aldrig kommer tappa varandra. / / / Allt som hörs är fotsteg mot skogsstigen och ibland någon vindbris som fångar trädkronorna.
19 augusti:
Och han ser henne in i ögonen och säger att hon är vacker och hon lapar åt sig hans ord likt kattungar runt en skål med mjölk. Hans händer är äldre och fulla med rutin och hennes känslor är lite trasiga sedan innan men han sätter plåster över alla hennes sår och blåser hennes kroppspulsåder ren från damm.
Han kanske kommer bli den som får henne att våga älska igen. Våga känna.
Men jag vet inte. Jag vet ingenting mer än att jag inte kan somna inatt.
Som telenäten drömmer om svalorna i vår
Det är sen kväll när jag står vid mitt fönster och ser ut över de stora åkrarna och skogarna som skimrar under fullmånen. Ibland skulle jag vilja se någonting annat utanför fönstret. Billjus, lägenheter, andra hus, människor, gatlyktor, kullersten. Men det finns ett lugn här, där jag bor. En trygghet jag inte vill vara utan.
En tomhet inuti som suktar efter mening -
En gång brann en låga, en starkt brinnande flamma och den stora elden spred sig. Skogsbrand och jag sprang för livet. Flammorna nådde mig en gång, men aldrig mer och aldrig igen. Jag förstår din blick, men i mina ögon är du en återvändsgränd.
Man kan inte komma någon vart i en återvändsgränd
och det är därför man inte ska återvända till den.
/
Du stirrar tyst in i den ljust gultapetserade väggen och jag rör mig ljudlöst över parkettgolvet. Himlen är nattsvart ovanför lägenhet 7B, likt skuldkänslorna jag har för att jag inte besöker dig oftare. Jag tror det bottnar i att jag alltid vill kunna sträcka ut en hand och hjälpa till, men det går inte den här gången. Det finns ingenting jag kan göra som förbättrar din situation och det har jag så svårt att acceptera.
//
Bar hud mot den beiga sammetssoffan. Jag sträcker mig för att tända lampan som är ovanför tavlan, jag vet att du vill ha den tänd. Jag pratar, mest om ingenting. Berättar om min student, dagarna som gått, framtiden, någon artikel i lokaltidningen. Du tittar tomt framför dig, nickar och ler någon gång ibland och jag tänker att du kanske hör vad jag säger.
///
Och din lilla rullstol har bytts ut mot en stor. I ditt sovrum finns en lift för du kan inte gå längre och i ditt kök lagar någon din mat. Ibland säger du någonting men oftast är du bara tyst. Ibland gör det mig ledsen och ibland accepterar jag situationen. Jag tänker ofta att det är obegripligt hur viktig hjärnan är för oss och hur fel det blir när den kroppsdelen långsamt börjar falla in i en djupsömn.
Du behöver aldrig mer vara rädd:
Vi tittar ut över Vänern och som så många gånger förr lättar vi varandras hjärtan. Inte för att våra hjärtan kanske var jättetunga denna gång, men vi gör någonting med varandra. Likt magi, trollar vi bort alla svarta fåglar som kan finnas inuti och ersätter dem med vita vingar.
Jag vaknade så lycklig, över att äntligen ha drömt -
En och en halv timmes promenad och vi hade så mycket att berätta båda två. Vi mår bra och var tvugna att få ur oss allt det positiva, prata av oss. Vi har båda gått i cirklar, men nu är livet lika rakt som grusvägen vi gick på. Jag vet hur jobbigt hon har haft det och jag önskar av hela mitt hjärta att allt bra fortsätter flöda. Att kärleken håller i sig.
Och nu regnar det utanför, men det gör inget. Det är sommar här inuti.
På kvällen skriver jag i min bok:
Jag verkar ha en tendens att återvända. Eller så är det de som aldrig låter mig falla helt fritt. De kanske aldrig släpper taget helt utan låter mig hänga handlöst i en tunn tråd och har kontroll, styr mig. Men jag har blivit starkare och samlat erfarenhet. Jag styr skeppet och nu har vi vind i seglen.
Låt oss segla vidare.
Instagram: livsflykt
Älskling,
Vi har väntat så länge och helt plötsligt fanns den där. Nio nio nio och mitt hjärta slog tusen tusen tusen hårda slag till för livräddarna. Vi pratade om hur det blir den dagen det tar slut, att det blir så tomt då. Att inte kunna längta till nästa album.
Jag fortsätter att fylla benen med blåmärken och ärr. Jag vet att jag berättade det någon gång för dig, hur ofta jag ramlar och klantar mig och samlar märken på främst benen. Kommer du ihåg att jag har sagt det? För ett tag sedan ramlade jag tre gånger på ett och samma dansgolv. Jag liksom faller både med och utan dig.
Jag vet inte vad jag gör med mina dagar, men jag vet att jag gör saker jag aldrig trodde jag skulle göra och jag vet att jag är på platser jag aldrig trodde jag skulle vara. Vi pratade om det någon gång. Att vi först aldrig ville dit, men att vi nu aldrig vill därifrån. Det har blivit vår stad.
Vi har blivit en trio, en triangel, alla goda ting är tre. En tredjedel av oss är ute och reser, men som tur är har jag en tredjedel kvar här hemma. Hon här hemma räddar triangeln från att rasa samman. Hon är hörnstenen och bygget hade rasat utan henne.
Jag tror att saker kan göra ondare när man inte är beredd på att dom ska kännas. Man hinner inte rusta sig då och helt plötsligt har någon slått sig genom ens kevlarsjäl. I bilen hem kom allting och slog mig i bakhuvudet. All irritation av att bara vara en i ledet. Alla rykten som inte ens är sanna. All saknad som kryper här inuti, all saknad av att få vara med dig.
En kväll stod jag i vårt kök och lagade mat till Elin, Andreas, Viktoria och Philip och jag hade träningsvärk i armen dagen efter bara för att jag hade vispat så mycket pannkakssmet. Dagen därpå stod jag i köket igen och gjorde kladdkaka som jag skulle ha med mig nästa dag. Jag fick springa till farmor för att låna kakao. Farmor berättade om gardinerna hon hade strukit, sängen hon hade renbäddat och om farfar som inte kan knäppa sin egen skjorta längre.
Vi satte på ljudet så att alla som ville kunde höra på presskonferensen tillsammans med oss. Jocke sa att mörket finns i olika former. Sen sa han ungefär att "någon gång måste man möta mörkret och man måste inte vara rädd för det då".
EN KÄRLEKSHISTORIA
|
Ibland är det kanske så, det kanske ska vara så. Att man ska ha den där olustiga känslan i magen. En konstig känsla som säger att något är fel. Jag har känt den förut, men det var annorlunda då. Jag förstod inte då. Nu förstod jag och det gjorde mig livrädd att jag inte lika tydligt såg om ditt hjärta var rött. Att jag inte lika tydligt såg om mitt hjärta fortfarande var rött.
Det var kärlek och vi pratade om det, jämförde allt med magi. Men jag vet inte om vi kanske var för kära? Man kanske kan vara det. Det enda jag vet är att vi kom fram till att våra hjärtan inte slog lika hårda slag längre, de slutade plötsligt slå i takt.
Jag fastnade likt ett frimärke där jag kände trygghet och jag känner fortfarande en trygghet hos honom. Vi har gått från singular till plural, men det betyder inte att vi är svaga tillsammans. Vi går en erfarenhet och en vänskap rikare ut ur det här; tillsammans.
||
Jag tillät aldrig mig själv att må dåligt, intalade/övertalade mig själv om att det här var det rätta. När han föll tillbaka lät jag det att hända. Det blev som en bekräftelse och vi är bekräftelseknarkare allihopa, visst är vi?
Vaknade en morgon bland sängens ljusa lakanen. Han hade renbäddat. Jag visste att om jag sträckte upp handen ovanför huvudet så skulle fingerspetsarna snudda vid sänggaveln i ek. Jag tror allt hade med tryggheten att göra, värmen bland lakanen.
Över en natt krackelerade vi och föll sönder i flera bitar. Det hade att göra med alla mina tårar som du inte kunde förstå. Jag är ingenting man plockar fram när man känner för det, men kärlek är svårt. Det är inte förrän man håller på att mista någon som man verkligen förstår hur viktig den personen är. Jag klarar inte det här om du och jag inte är vänner. Om vi inte gör saker; tillsammans.
|||
Under mörkret på skolgården kände jag hur hjärtat fladdrade i bröstkorgen, men så fort du svarade lugnade sig allting bakom revbenen. Du berättade om vad som hänt det senaste, jag berättade om min dag. Vi pratade om hur vi hade rasat sist vi sågs, men vi bestämde att det var slut med det nu. Du sa att vi skulle höras.
Du gör inte ont i mig.
Och nu borde vi kanske inte må bra, men vi klarar oss båda två och det blir som en förklaring på allting. När vi var kära fanns det plats för varenda ord mellan oss som antydde att vi älskade varandra, men nu finns det plats kvar för alla andra ord. För nu står vi här starka; tillsammans.
BRINN HJÄRTAT BRINN
En sen kväll / tidig natt skrev jag med blyertspenna:
"Du har lämnat spår överallt. Du finns i det vänstra badrumsskåpet, på det svarta stenbordet och bland sängens alla kuddar. Du är bara ett telefonsamtal bort, bara ungefär tjugofem minuter med bil bort. Men ibland är till och med det för mycket."
#
#
Musikens toner strömmar rakt igenom allt och pulvriserar mig till enbart partiklar. Texten flyter runt i mitt blodomlopp likt en radioaktiv drömsekvens och likt ett skadebeteende spelar jag låten om och om igen. Väntar på att den ska bryta ner mig, slå sönder mig till vakuum. Jag väntar på att nedbrytningsprocessen ska börja, men det gör den inte. Först pulvriserar jag och sedan byggs jag upp igen; till något starkare.
Du är fortfarande du, bara mycket längre bort.
Människan vill alltid ha det som inte går att få. Men man måste ta till vara på vad man har när man väl har det. För visst är det så; kärlek kanske inte ens finns egentligen. Det kanske bara är en stor jävla inbillning som vi alla sitter på. Men låt oss sitta kvar på den då.
För hur kan man hugga någon i ryggen, när man inte ens äger en kniv?
Människan vill alltid ha det som inte går att få. Men man måste ta till vara på vad man har när man väl har det. För visst är det så; kärlek kanske inte ens finns egentligen. Det kanske bara är en stor jävla inbillning som vi alla sitter på. Men låt oss sitta kvar på den då.
För hur kan man hugga någon i ryggen, när man inte ens äger en kniv?
Du är som en radioaktiv atom och du sönderdelas av dig själv. För instabil för att kunna hålla samman. Saknad är din tillvaro och hennes frånvaro är det som får din närvaro att känna flyktbenägenhet. För visst känner du hur flykten pulserar i ditt adrenalin. Små saker förstoras till enorma och de känslor som aldrig fanns vibrerar plötsligt. Gör det ont i dig när hon är lycklig och klarar sig bättre på egen hand?
Vem är det som hugger vem i ryggen?
Vem är det som hugger vem i ryggen?
/ / /
Att tas från kylan in:
Hej, här är jag. Igen. Min berättelse är inte slut än. Ni ska få en kanske alldeles för lång berättelse om hjärtans fröjd och sorgers smärta och olika ögonblicks djup, men just nu springer allting ur mina händer. Det kanske blir så när man släpper ett hjärta, kastar iväg ett annat och fångar ett nytt. Hela livet handlar ju om hjärtan som slår. Vi kan inte leva utan våra hjärtan och livet är det enda vi har, men det varar inte föralltid. Jag ska försöka sammanfatta allting, för allt som har en början har också ett slut. Det här är början på slutet för dig och mig.
#
" Ta det försiktigt ikväll, jag vill inte att något ska hända dig. "
Jag gjorde upp en eld för dig och nu brinner hela skogen
Vi alla delade broderligt, eller systerligt på jägern. Tog ut pengar vid banken, jämförde pengabelopp och fastnade på suddiga bilder.
Det blev för många smirnoff, för starka groggar och en besvikelse som växte inuti. Besvikelsen blev så stor att den tryckte sig mot mina revben och bände av dem. Kärleken brände bakom ögonen, så starkt. Så starkt har jag aldrig brunnit tidigare.
För där stod hela jag i lågor.
Sov så långt ifrån som möjligt. Huden mot lakanen, och bara lakanen. Tänkte på Krunegård och hörde i mitt huvud hur han sjöng för mig att "samma nätter väntar alla utan dig är alla kalla långa mörka utan sömn". Jag somnade där någonstans.
Den natten insåg jag. Att här står hela jag i lågor.
Daterat: hjärtans fröjd
Har ni också känt det någon gång,
att hudnära inte är tillräckligt nära?
Att vara vid liv och att leva är inte samma sak,
det ser man så tydligt i efterhand.
Jag gömde mina drömmar precis där din axel blir till hals.
/
Vi drack kaffe tillsammans och jag berättade för honom att jag faktiskt hade börjat dricka kaffe regelbundet nu. "Jag visste att du skulle fastna." Det kanske är likadant med människor. Man kanske fastnar lättare hos vissa än hos andra.
Man kanske fastnar likt ett frimärke där man känner trygghet.
Man kanske fastnar likt ett frimärke där man känner trygghet.
//
Måttet som kärlek har är att man ska älska måttlöst och när man blir en del av någon annans kärlekshistoria förstår man att en kyss är ett vackert knep som naturen har skapat när ord blir överflödiga.
///
Ibland ser jag allting ur ytterligare en infallsvinkel och det är den sida av mig som alltid ska granska dåtiden. Men det tänkte jag inte på när jag blandade kaptenen Morgan med colan, för han stod kvar med mig när alla andra stod på den andra sidan.
Jaga efter kärlek och den flyr dig, undfly kärlek och den skall förfölja dig.
Mitt hjärtas röst kan nog vara ostämt ibland / Instängd i ett bröst / En ambassad som saknar sitt land
Daterat: 20 november 03.47
I natt åkte vi sju styckna i en bil och jag tänkte på heltäckningsmattan vi dansade och spillde rödvin på. Vi missade inte blå blå ögon och jag missade inte de svarta, granskande ögonen i hörnet heller. Någon knackade mig på axeln och jag visste vad som skulle hända och plötsligt händer det, men jag vann varken miljoner eller någon bil. Han stammade och jag darrade och den tidigare förvirringen försvann och min förväntan var som försvunnen. A gick ostabilt omkring i cirklar medan jag öppnade ännu en cider. Cider kaktus och "A, när kommer du sluta vara ostabil?"
Vi var synonym till ordet svag.
Visst var det så?
24.11.11
Det verkar som om kent skriver nytt, livräddarna verkar vara inne i studion, En våg av välbehag sköljer över mig och jag väntar väntar väntar. Precis som kärleken alltid väntar och precis som jag väntar vid din sida för det var ju vi mot världen.26.11.11
Kamomillte och mörk choklad. Kalla golv och tomma rum. Jag läser på twitter att Sverigedemokraterna vill dela upp folket i tre "svenskhetsgrupper". Egentligen behöver jag kanske inte skriva något mer? Är totalt oförstående i det faktum att vissa svenskar faktiskt har lagt sin valröst på ett främlingsfientligt parti.
Sverige är så mycket kallare än vad jag trodde.
29.11.11
Hej A.
Hur mår du? Det var längesen jag frågade nu.
Det är trycksvärta över hela pappret och jag vet inte vad jag vill få sagt. Kanske vill jag bara säga förlåt. Minns du när vi satt på ditt rum och du jämförde allting med solen utanför? Då sa du att det inte tar lång tid att komma över någon, men du hade ju aldrig haft någon att komma över. "Kärleken är starkare än allt, det är inte så lätt som du tror". Du förstod inte. Kärlek kan expandera, saknad kan expandera.
Det tar tid att komma över människan som var ens sol i livet.
Saknad gör ont och kärlek gör ont och
att placera en smärta hos någon gör också ont.
Ta hand om dig, A.
05.12.11
Ord och nya nummer i kontaktlistan gjorde att jag blev några centimeter längre. Men jag blir några centimeter kortare för varje gång min mobil berättar att jag har fått ett nytt meddelande i inkorgen. Jag är rädd, jag är nog rädd för sånt här.
07.12.11
Lukten är inte borta än, den har grävt sig ner i den kabelstickade tröjan. Byggt bo bland trådarna. Vissa saker försvinner aldrig, men allt det andra är borta.
Allt det andra som aldrig fanns är borta.
Och nu plingade mobilen
igen.
Bortanför alla hustak:
/
Ville ingenstans, övertalades. "Min mage vrider sig bokstavligt talat ut och in."
//
Trycktes ned i en soffa och det svarta lädret kylde mot min bara hud. En helt ny krets, som tidigare bara hade kretsat utanför mina fotspår. Jag trodde att de skulle vara motsatsen till alla kretsar jag tidigare cirkulerat i och det kanske de var också. Men jag trivdes där, nedtryckt i soffan, med fötterna på soffbordet.
///
Och han höll upp min jacka åt mig när vi skulle vidare i mörkret.
////
Tänkte hastigt på vad A skulle säga om han visste att jag var här. Tänkte att det hade gjort hans starka armar svaga och hans ögon hade gått från blåa till svarta.
08.12.11
Vi tre gick mellan bänkraderna och valde plats på vänster sida. Bland alla stämmor och tända ljus brast det. Liksom brast lite i kanterna, fast på ett bra sätt. Ni vet som när kanten man står och tvekar på plötsligt brister och man inte har något val.
Man måste flyga.
Jag vet att nu när jag har tvättat min kabelstickade tröja
kommer inga lukter kunna bo kvar bland trådarna längre.
Daterat: 12 december 22.47
Ibland gömmer jag mig för mig själv och sedan
kan det gå några månader innan jag hittar mig igen.
Det kanske är så för alla, alla går kanske vilse ibland. Det är lättare att gå vilse i mörker, visst är det så? Man kan inte urskilja konturer i mörkret, man ser inte vart man sätter sina fötter. Jag tror det är därför det är svårt att komma ur en mörk period. Man hittar inte utvägen och det är för svart för att ögonen ska kunna vänja sig vid mörkret och börja se igen. Man behöver någon som tänder ljuset åt en, någon som visar vägen. Sluta aldrig tro på er själva, för plötsligt kommer den dag -
Plötsligt kommer den dag då någon tänder ljuset åt dig, och du börjar se igen.